Släpp taget

Associationer. Konstigt egentligen.
Eller tolkningar.

Rädsla. Oro.
Kan gestalta sig på många olika sätt.

Jag tänker mig en situation.
En händelse. Kanske bara livets gång.

Man har människor i sin närhet, som man inte vill det skall hända något ont.
Man försöker skydda. Kanske bara genom att finnas i personernas liv.
Men man kan inte finnas där för alltid.
Man måste släppa taget någon gång.
Våga leva sitt eget liv.

Det som händer, kan man inte alltid påverka.
Det kommer hända ändå.
Man måste bara bestämma sig om man skall dö med de.
Eller om man skall ha gått vidare innan det händer.
Sluta balansera på pelaren. Den faller ändå.
För det som hände var bara livets gång.

Det som är viktigt. Det är de man älskar.
En rädsla. En oro.
För att man inte skall finnas där.
För att man inte skall kunna rädda. Hjälpa.
För man gick vidare. Levde sitt eget liv.
Där man inte var geografiskt nära.
Men hjärtat lämnade aldrig.

Men man klarade det.
Man kunde hjälpa ändå.
Och oron man spenderade. Var onödig.
För allt gick bra. Du kunde hjälpa.

Så man kan inte balansera på pelaren.
För alla andra.
Någon annan kommer välta den hur mycket du än försöker.

Livet är farligt.
Sprickor. Fyllda med vatten. Du kan falla i.
Stup. Du kan falla från.
Saker. Kan kollapsa. Och falla över dig.

Men du kan rädda en.
Som är viktig.
Var du än är.
Det räcker du till.

Så det var bara ett tecken.
Att du är redo.
Att du bryr dig.
Men att allt kommer bli bra.
Var du än är.

Ett tecken.
Släpp taget.