Jag är helt borta. Helt borta.
Känner mig som en treåring som mamma eller pappa har glömt i ett köpcentrum.
Vilsen. Vet inte var jag bor. Vet inte vem jag är eller vad jag heter.
Vet inte hur jag skall ta mig ifrån där jag befinner mig. Eller ens i vilken riktning jag skulle gå.
Jag hatar när jag är sån här. Hatar min störda hjärna som inte bara kan lägga av.
När jag vaknar sån här så kan jag inte bryta det. Inget hjälper.
Såna här dagar äter jag inte. Jag kan inte ta mig för något. Konstigt nog får jag ofta ganska mycket gjort på jobbet.
Jag vill bara gå hem och dö. Dö i min säng och inte gå upp igen.
Inte prata med någon, inte göra något.
Helst av allt vill jag bara att någon skall hålla om mig.
Känna starka armar runt omkring mig. Värme. Trygghet. Någon som stryker mig över håret och säger att allt känns bättre i morgon.
Men det kommer inte kännas bättre i morgon. För inget kommer att vara annorlunda.
Jag kommer att vara fast här precis som alla andra dagar. Jag kommer att se samma människor.
Kommer att känna mig lika ensam. Och även om jag kan ha någon som håller om mig, så skulle det inte vara rätt. Det skulle inte vara vad jag behöver.
Det här är inte meningen med livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar