Det värsta som kunde hända

För att skydda sig själv har man i alla tider byggt murar. Höga, starka murar. Så att ingen utomstående skall kunna ta sig in.

Men så en dag rev någon alla murar man byggt upp. Det är enda vägen att gå.

Vissa människor blir så påverkade av omvärlden att de behöver murar för att överleva.
Det kanske hade tagit många år att bygga de.
Att få de starka nog för att kunna hålla borta all meningslöshet, all ondska, all tomhet.
Att få det tomrum som alltid har funnits inombords att kännas fyllt.
Att ha något att kämpa för, för att man inser att det finns inget annat man kan kämpa för.

Men man gör ett försök.
Det känns så bra.
Men insikten att man har rest så höga murar, att man har glömt bort hur det känns att känna, kommer när man minst anar det.

Hur det känns när tårarna rinner.
För något som betyder allt.
Att det värsta som kunde hända.
Inte var att vara tom.
Utan det var att vara fylld.
Och att vilja ha det så mycket.
Att varje andetag utan det.
Bara är för tungt att bära.

För denna plats, är inte för alla.
Det finns människor, som inte hör hemma.

Att murarna behövs. Inte bara för att stänga ute.
Utan också för att stänga inne.
Något som vilat. Alldeles för länge.
Ett sto. Som blivit otämjt.

Ett tillstånd.
Där känslorna är för mycket.
Där det gör så ont.
Där det känns så bra.
Att det ingenting finns kvar.