Fundamentala olikheter

Under min ungdom kunde jag bli väldigt irriterad på en speciell människa. Jag tyckte att hon jämt överdrev och generaliserade alldeles för mycket. Hennes ilska tog överhanden vilket ofta resulterade i raseriutbrott som jag tyckte var tröttsamt.
Idag kan jag nog fortfarande tycka att det är lite onödigt att lägga sån energi på det. Men jag förstår det lite mer nu. Jag känner till och med igen mig i vissa saker.

När jag diskuterade vissa saker med människor tyckte de att jag överdrev. Det kunde handla om mäns tendens att vara slashasar som inte kan plocka upp efter sig (det är ju självklart inte bara män, men min erfarenhet handlade om män), personers oförmåga att ta initiativ och våga göra saker trots att de kanske inte har planerat det in i minsta detalj under flera månader eller till och med år.
Jag fick höra att jag överdrev, att jag skulle ha lite mer överseende med människor och att det väl ändå bara var småsaker i slutändan?
Men efter mycket diskuterande hit och dit så höll iaf min mamma med mig, hon sa:
"Det är annorlunda för dig Mia. Du letar efter en partner som du en dag skall ha barn med, som du skall leva ett liv med och som du faktiskt måste stå ut med. Du behöver känna att det är rätt för dig, även om andra människor tycker att det är småsker".

Tack. Jag kan inse att jag har väldigt starka åsikter om saker och ting och att det ibland står i vägen för mig.
Men det är mina åsikter, de är väldigt personliga och det finns mycket känslor kopplat till detta. Jag kan stå ut med människor i min omgivning, de flesta skiter jag fullständigt i. Sedan finns det ett fåtal som betyder mycket, jag kan stå ut med det också, man behöver inte vara matchade på alla punkter, och det handlar ju om respekt. Men hur är det med någon man delar säng med? Man bor ihop med, man skall ha barn ihop med en dag, man skall uppfostra dessa barn tillsammans och ge de värderingar.
Hur skall man kunna göra det, ge ett barn värderingar, när man tycker så olika?
Jag är kristen, jag tror på Gud, jag vill att mina barn skall ges chansen att lära känna den sidan av livet för att välja själva vad de anser är meningsfullt för dem när de är äldre. Partner: Nej, på gränsen till ateist och blev upprörd när jag sa att jag ville ta mina barn till söndagsskolan.
Jag anser att man skall hjälpa varandra och att "tillsammans är vi starkare". Man hjälper de svaga för att på så sätt få ett mer drägligt samhälle. Man har inte inställningen att "alla fuskar" utan man antar att de inte gör det tills motsatsen är bevisad. Man ger människor en chans, trots att de kanske inte har fått jackpott i det genetiska lotteriet och förblir sjukdomsfria ett helt liv. De som anser att deras egna pengar är viktigare än att ge sina medmänniskor vård, jag kan inte annat än att känna förakt inför dessa. Partner: Motsatsen.

Själv kollade jag mina bankkonton idag, jag har nästan 50% mer pengar än vad jag trodde, trots alla resor i år. Jag har nog ett större sparkapital än vad många i min ålder har. Jag har en av de högsta utbildningsnivåer som finns idag, och kommer att bli höginkomsttagare. Ändå är det jag som vill dela med mig?

Så återigen: Hur skall två personer som har så olika uppfattningar om fundamentala ting och värderingar kunna leva ihop och skapa sig en framtid? Snälla kommentera om ni har tips, för det här äter upp mig! Jag tror inte längre att det går. Man måste ha lite samma åsikter. Sedan att allt annat är bra, det hjälps inte, eller?

Jag skall nog vara ensam. Det är bättre så. Slippa alla konflikter. Min psykolog hade sagt till mig nu att:
Mia, det är ett avvikande beteende du har nu igen. Du måste bryta trenden att fly.

Men man kan ju inte förändra någon, så finns det egentligen något annat val?

Din väg

Det är alltid hårt att se andra människor göra misstag. Misstag enligt en själv självklart. Man måste ju inse att vissa misstag måste man göra själv.

Människor säger att jag är hård. Well, livet gjorde mig hård. Livet äter upp snälla människor som menar väl. Jag menar inte att jag inte är snäll. Men jag är selektivt snäll. De som betyder något för mig, kan jag gå genom eld för.

Övriga, kan jag också bry mig om, men jag ger inte hela mig själv utan att få nått tillbaka.

När jag var ung, ungefär 15 år gammal, träffade jag på en person som just då betydde väldigt mycket för mig. Jag tänkte att genom att ge utan att förvänta mig något tillbaka, kunde jag få denna person att bli en bättre människa. Få den att tro på andra människor, att se att människor kan vara goda och inte alltid "vara ute efter en".

Vem vet, jag kanske lärde denna person något? Men framförallt, lärde jag mig något.

Det finns människor som gör allt för att bli omtyckta, och lyckas. Men vad händer den dagen då den snälla människan inte längre ställer upp på alla tjänster, inte dansar efter allas pipa, utan blir lite mer självisk och slutar göra alla andras uppgifter? Kommer den att vara lika omtyckt?

Det jag lärde mig, är att ger man utan att få något tillbaka, så tömmer man sig själv. Eller om man inser att uppskattning inte är tillräcklig belöning för det man gör, så kommer man att känna sig lurad, besviken.

Ja, personen kanske kommer vara lika omtyckt, av de äkta relationer som fanns där. Resten kommer att glömma, hitta nya människor som gör deras tjänster.

Man kan inte tillfredställa allas behov, det är därför det är viktigt att själv veta vad man vill, och sedan följa den vägen. Har man tur får man sällskap av någon man älskar, men man kommer inte få sällskap av någon annan om det inte gynnar de själva.

Jag önskar så att människor kunde förstå detta. Det gör mig ledsen att de inte kan det. Mitt hopp är att den dagen de inser det, kommer de inte undra varför jag inte följde med när de följde andras vägar istället för att hitta sina egna, utan att de kommer att förstå att jag gick min egen väg. Att jag valde att gå den ensam men att det inte betyder att jag älskar de mindre.

Men känner jag denna typ av människa rätt kommer de inte förstå, de kommer att känna sig svikna o tänka: kunde hon inte göra det för mig, jag gör ju så mycket för alla andra?

Frågor

Det är väl konstigt vad vetskapen om att man har något att göra kan skapa en sådan oro i kroppen och i sinnet. Hela veckan har jag varit konstig, drömt mardrömmar varje natt, en allmän frånvaro hela tiden.

Onsdag:
Det gick bra hos psykologen.
Jag hade tid klockan halv fyra. Normala människor går till jobbet innan. Jag kunde inte. Jag ville, men det gick inte. Besviken på mig själv. Jag får små hopp om framtiden ibland, men jag gör mig själv besviken gång på gång. Jag vill så mycket, men förmår inte ens göra hälften.

Hos psykologen diskuterade vi min hårdhet, som enligt henne är onormal. Onormal för en deprimerad människa, onormal för en vanlig människa. Man skall bry sig om vad andra människor tycker om en. Men jag gör inte det. Jag är jag. Duger det inte så gör det inte det. Vad ska jag göra åt det? Vill jag göra nått åt det? Nej det vill jag inte. Jag tycker om det hos mig. Jag sa till henne att jag ser det både som en svaghet och en starkhet. Svaghet för att jag kanske missar tillfällen att träffa människor som umgås med "de där" jag inte vill umgås med. Starkhet för att jag väljer mitt umgänge och koncentrerar mig på äkta relationer istället.

Det rörde upp känslor. Jag har tänkt på det så mycket. Varför är jag så hård? Varför har jag en sån hård yta? Är det fel?
Jag har inget svar.
Ångest dag o natt. Frågor som "varför ska jag gå hos en psykolog när det bara får mig att må sämre" och "det kanske är bra att rannsaka sig själv ibland" men "vill jag verkligen veta allt om mig själv" dök upp. Flyktbeteende igen. Återkommande.
Är det ett invant beteende från barndomen? Orkar jag röra upp allt som ligger begravt o som jag på sätt i vis kämpat för att förtränga o komma över?

Torsdag:
Ångest. Går till jobbet för att jag skall hjälpa Annelie att labba. Måste finnas där, hon är så viktig.
Döångest. Bella kommer, vi pratar o dricker vin. Jonas sover på soffan. Vi diskuterar depressioner. Hon har känt mig så länge, kommer ihåg saker jag glömt. 13 år. Lång tid.

Fredag:
Vaknar tio. Jag ska till jobbet. Jo! Jag ska! Snart! Vänta lite till. Tankar. Snurrar. Det sätter igång. Snälla sluta. Sluta styr min dag. Låt mig jobba. Jag vill jobba. Jag vill ha en bra dag. Låt mig få nått gjort. Det ringer. Ignorerar. Tittar inte ens på telefonen. Ångest för det. Ångest för annat.
Nu, ska ja gå. Snart. Ja, nu.
Inget händer, välkommen till min värld.


Jonas kommer hem, han uppdaterar min iphone. Det tar lång tid, fan vi är sena. Janne och mamma väntar på oss. Ångesten kommer. Fan.
Middag, jättetrevligt, dricka o lax för min del. Ångesten släpper inte. Men har trevligt, saknar de, fram för allt Janne, han är så fin, så bra, så duktig.
Lillis är underbar. Stöttar, tröstar, så vacker. Förtjänar jag verkligen detta? Han säger: ja. Jag tror inte på det.

Mia

Fel

Jag fattar inte hur allt bara kan gå så fel.

Hjältar och hjältinnor

Det sägs att allt är relativt. Att alla olyckor man genomlever upplevs ungefär lika jobbiga, för olika människor. Skillnaden är bara att vissa blir torterade i tredje världen, andra tvingas lämna bort sina barn, andra blir rullstolsbundna etc. Men jag undrar. Är det så att livet erbjuder det motstånd människan är menad att klara av?

Det finns en människa i min närhet som jag tycker fått uppleva tillräckligt mycket. Som jag tycker förtjänar att vara lycklig, få må bra, äntligen kunna få njuta av livet.

Efter år av kämpande. Det finns ingen människa jag ser upp till mer. Om jag blir hälften så stark, hälften så kärleksfull, hälften så osjälvisk - så är det tillräckligt för att kunna känna äkta tacksamhet.

Jag har ofta undrat om det finns människor som är menade att finnas till för andra. För att de andra skall må bättre. Eller få de att kunna känna ödmjukhet, medlidande, tacksamhet över livet och vad det har att erbjuda. Men jag tvivlar på människans förmåga över lag att känna dessa känslor. Men jag har inga högre tankar eller hopp om mänskligheten. Det är en hård och kärlekslös värld, medlidandet för andra människor tycks obefintligt.

Hur många människor tänker inte när de ser en hemlös/kanske alkoholiserad/illaluktande person: "Kom inte hit, du har bara dig själv att skylla, jag tycker inte synd om dig, jag föraktar dig".

Det må så vara att vi alla har olika vägar att gå, olika syften. Eller inte, men det kan jag inte tro på. Då hade jag tagit livet av mig med en gång.

Men är det för mycket begärt att kunna hoppas på att livet har mer att ge än ett evigt upprepande av prövningar?

Min största förebild i mitt liv är min mamma. Min hjälte.

Funderingar 100112

När jag gick i gymnasiet så drog jag mig undan alla andra. Tyckte det var dumma i huvudet som lekte på lektionerna, fjantade sig jämt, pratade om saker jag tyckte det var alldeles för låg nivå på, antingen intelligensmässigt eller djuphetsmässigt. O framförallt satte jag mig över allt skitsnack. Eller så gott det gick iaf. Har ju alltid varit lite för ärlig, men man vill ju inte såra någon.
Tycker att människor kan få vara de de är, o att det är roligare just för att man är olika. Sedan finns det ju som sagt idioter, men de behöver man ju inte beblanda sig med. Som på gymnasiet.

Men jag måste snacka lite skit.
Folk är så urbota dumma i skallen att det är tragiskt. Det är inget nytt, och jag hatar mig själv lite för att jag känner "urgen" att behöva uttrycka detta. Varit inne o läst lite bloggar precis... Suck. Finner inga ord. Folk kan inte stava (jag vet att de kan ha dyslexi, fy o skam på mig), lägger upp de mest egotrippade bilder man kan tänka sig (vilket man absolut inte kan kritisera med tanke på att det är deras egna blogg), är patetiska (för själv har jag ju så himla coolt o meningsfullt liv menar jag) och jag stöööör mig. Varför gör jag det? Ja, bra fråga. Ska lägga av med det.

Eftermiddagen har varit lite knasig. Mått upp o ner. Trött, sjukt trött.

Jag har ju haft problem med mina urinvägar sedan i fredags. Urinträngningar nu. Det luktar så där som det kan göra när man har UVI. Det blir till att köpa hem massa tranbärsjuice. Kan kroppen inte bara lägga av? Orka antibiotika. Orka boka tid. För hundrade gången. E-coli - Ingen E-coli? Trimsulfa? Låg dos eller hög dos?

Nej, men jag skall inte klaga! Förkylningen är mycket bättre!
Laddar för att börja träna igen. Uppehåll nu under upptrappning av nya medicinen. Klarade inte av pressen. Men känner mig bättre. Bara ångest på kvällen nu. Förutom lite ångest när det blir för mycket att göra på jobbet. Men istället för att bryta ihop och få panik som jag gjorde för en månad sedan, så tar jag tag i det och jobbar undan för att få ångesten att släppa. Jag klarar av att fatta det beslutet, handlingskraften har ökat. Men jag är lite sentimental eller vad man skall säga. Man börjar fatta ett o annat. Att jag borde sökt för länge sedan. Troligtvis för väldigt länge sedan. Att alla andra hade rätt. Men jag kunde inte se det. Jag kunde inte se att jag hade problem. Ledsamt. Tror inte att folk som inte har upplevt det förstår. "Vad då inte förstår? Du fattar väl att du mår dåligt?".

Det känns som att vakna upp från en dvala. Som att man har betraktat sig själv utifrån men inte kunnat handla. Det skrämmer mig.

När jag var 18 år...

Bröt jag upp från mitt liv. Och mitt liv blev ett mörker. Men ett mörker jag gillade, ett mörker jag strävade efter, ett mörker jag behövde. Jag stängde alla andra ute. Framförallt andra som brydde sig om mig. Jag ville ha ett mörker, där jag kunde vara helt själv, utan att någon skulle fråga vart jag var, eller hur jag mådde, eller varför jag inte åt, eller varför jag inte hade pratat med någon på en vecka förutom när jag skulle be om ett paket Marlboro lights i affären.
Och med tiden blev det bättre, jag började ta kontakt med omvärlden igen, jag började umgås med personer som var lika destruktiva som mig själv, som också tyckte att livet var ett enda stort mörker. Alkohol, cigg och fest bedövade kroppen för stunden. Det man inte ville var att tänka efter. För då kom ångesten. Och den kunde bara avhjälpas med ännu mer alkohol och bedövning. Som Xylocaine för själen. Men man var iallafall inte fast i sitt mörker helt själv, man delade mörkret. Tillslut räckte det inte att dela mörkret, tankarna kom ikapp, och jag insåg att jag inte vill dela mitt mörker, för ingen fattar ju ändå, deras meningslöshet var ogrundad. Jag insåg att de var i mörkret för att de inte hade något annat att göra, inte för att de ville vara där. De kände bara inte till något annat. Min situation var ju en annan. Jag ville vara där, isolera mig från omvärlden, för att jag visste vad som fanns där ute, och för att jag flydde, delvis från mig själv, men framförallt från alla andra.
Så tillslut var jag ensam igen, och gömde mig igen. Jag började umgås med andra som var mer likasinnade, som i förtvivlan över sin egna sjuka hjärna o tillvaro sökte mörkret. Och allt började om. Fast med utgångspunkten att vi måste göra så här för att överleva, för vi klarar inte av verkligheten. Sedan kom tankarna, varför skall vi överleva?
Men sakta, sakta återtog jag livet, och upprätthöll ett sken av normalitet. Sluten som alltid, men spelade ett spel. Och spelet fortsatte. Än idag. Samma mörker, samma tankar, samma isolering, samma utanförskap.

Idag är jag 25. Men uppenbarligen är jag 18 också.