Jag vet att jag gillar ordning och reda. Och jag vet att de män jag har bott ihop med inte har gillat ordning och reda. Nej, förlåt, de har gillat ordning och att det är snyggt hemma, de har bara aldrig kommit på tanken att faktiskt göra det själva.
Detta har alltid varit en stor grej i mina relationer. Något som har förstört stämningen hemma och skapat en dålig ton mellan oss.
Det började när jag bodde hemma hos min mamma. Badrumsgolvet var täckt av vatten och kläder när man gick in efter min lillebror.
Man kan ju tycka att det är vanligt hyfs att plocka upp sina kläder efter sig, eller att diska efter sig. Vilket det ju också är, det håller nog alla med om och varken lillebror, pojkvänner eller äkta män har nog för avsikt att låta andra vara deras hembiträde.
Detta har ofta varit ett ämne för diskussion med mina tjejkompisar, och en del killkompisar som tycker att deras flickvänner har varit för stökiga.
Det är ofta så (enligt min erfarenhet) att tjejen/eller killen som är lite mindre ordningsam inte tänker på sin stökighet eller att det kan störa andra människor. Kommentaren man ofta fick var: "Men jag har inte bett dig ta upp mina kläder från golvet".
Nej, det har de ju inte gjort, men man kanske inte vill bjuda hem sina vänner på en fika om det är så att soffan inte går att sitta i för att den är belamrad med kläder.
... eller badrumsgolvet fullt med gamla boxershorts.
... en veckas disk finns hemma när man kommer hem från konferens med jobbet.
... 5 par smutsiga strumpor ligger under soffbordet.
Jag slänger också kläder på golvet. Framförallt om jag har haft en slapp helg. Men på måndag är de i tvättkorgen. Det jag talar om är inte vanligt nedsmutsande, det är ren och skär respektlöshet för att man faktiskt är två personer som bor i samma lägenhet.
Efter dessa erfarenheter har jag känt att jag nog inte kan bo ihop med någon igen, jag förstör ju alla relationer genom att kräva att jag inte skall behöva ta hand om ett spädbarn. Det måste ju vara mitt fel att jag kräver att man skall kunna känna golvet under fötterna i vardagsrummet och inte en massa snusdosor, strumpor, tröjor, jeans, papper etc.
Men. Men jag har ändrat åsikt. Jag inser nu att det kanske inte har varit mitt fel. Att vad jag har begärt inte har varit för mycket och att man faktiskt inte behöver ta vad som helst. Man är inget hembiträde och om ens partner inte kan acceptera det så är han/hon nog inget att ha. För är du en gång ett hembiträde så kommer du få fortsätta vara det. Jag har bättre saker för mig än att städa efter andra utan att få betalt.
Jag vaknade för en vecka sedan av att det var en himla massa oljud och dunk i väggarna och vatten som spolades inne på toaletten. Jag gick upp för att se vad Jason höll på med egentligen och möts av denna syn:
Då går han fullkomligt loss inne i badrummet med trasa, svamp och rengöringsmedel på väggar, golv, handfat, bakom toan. Överallt. Fatta lyckan.
Och små saker som dessa små SMS, att han skall städa efter sig innan jag kommer hem från jobbet. Va? Helt otroligt i mina ögon.
Så kanske fanns det ett syfte med att bli utsatt för städmisär, att man lär sig att uppskatta när någon gör något för dig. Men han gör det ju inte för mig egentligen, det är ju för hans egen skull också, men det har nog inte många fattat som jag har träffat innan.
Ska jag gifta mig en dag så skall det vara med denna man. Respekt.
Resten känner jag avsky inför.
- Mia
