De där sakerna jag borde ha gjort förra veckan

Okej. För människor som mig som har ångest för lite allt möjligt gäller det att bryta tankemönstret.
Och nu måste jag ju följa mitt eget råd.

Sitter och skall skriva, men nu ger jag upp. För ikväll. Det finns tre eller fyra saker som jag skulle ha gjort hela veckan, hela förra veckan också, men inte gjorde pga diverse olika anledningar. Det ger mig ångest. Just nu kan jag inte skriva för jag tänker på de där sakerna jag borde ha gjort.
Det är inga stora saker egentligen.

1. Jag måste skriva ett tackmail till en gammal kompis som jag beställde ett armband av.
2. Jag måste skriva ett annat mail till en kompis vars telefonsamtal jag missade i veckan och aldrig ringde upp.
3. Jag måste skriva och kommentera en annan kompis mail som verkligen hjälpte mig och tog sig tid att göra en sak för mig förra veckan.

Kommer inte på vad mer det var jag borde göra.
Men sådana här små och helt oväsentliga saker kan förstöra en hel dag för mig.
Jag vet, det är så sjukt löjligt. När jag läser det tror jag inte att det är sant. Men det är det dessvärre.
Man kan ju fråga sig varför jag inte gjorde det i eftermiddags när jag började känna det komma krypandes, istället för att sitta och försöka skriva och tänka på det. Fråga mig inte.
Men nu tänker jag göra det och förhoppningsvis få en bättre start på allt i morgon. 

My life.

Oh shit it's monday tomorrow

Ja, det är det. Men det är ändå en speciell måndag. Det är nämligen den sista måndagen i Sverige för mig på 3 månader. Nästan så man måste fira det lite. Kanske med en drink eller 10?
Jag skall klippa mig i mån med. Bli av med mitt trollhår, så skönt! Man borde klippa sig oftare än var 12e vecka som jag gör, men det kostar ju en del. Hade jag varit rik hade jag gjort det. Var 6e vecka. Bara en millimeter för att få bort det slitna. Men så är ju inte fallet.

Just nu har jag sjukt ont i magen. Men min fantastiska Bella underlättar alltid. KÄRLEK! Vad skulle jag göra utan våra Skype-dater 7 dagar i veckan?
Utdrag från dagens konversation:


[22:14:31] Mia: ja försöker bara hitta anledningar
[22:14:32] Mia: haha
[22:14:34] Mia: patetiskt
[22:14:41] Bella: jo men analysera inte
[22:14:45] Mia: HAHA
[22:14:47] Mia: dagens skämt
[22:14:51] Mia: haha
[22:14:55] Bella: haha
[22:14:56] Mia: du vet att ja analyserar
[22:15:02] Bella: hhahah
[22:15:02] Mia: precis som du gjorde med xxx,
[22:15:03] Mia: =)
[22:15:11] Mia: du gav mig ett gott skratt iaf=)
[22:15:11] Bella: ja och du har det som yrke t om
[22:15:15] Mia: hahaha
[22:15:17] Bella: ahaah biomedicink analys

Vad skulle jag göra utan dessa stunder?

Jag har inget vettigt att säga. För allt jag vill säga kan jag inte säga, och rätt person lyssnar inte. Så det spelar ingen roll.

Sista gången

Sista gången hos psykologen idag. Jag har ont i magen. Allt snurrar i huvudet. Jag vet inte vad jag skall säga. Livet är så annorlunda nu. Och jag måste gå nu.

Håll om mig

Jag är helt borta. Helt borta.
Känner mig som en treåring som mamma eller pappa har glömt i ett köpcentrum.
Vilsen. Vet inte var jag bor. Vet inte vem jag är eller vad jag heter.
Vet inte hur jag skall ta mig ifrån där jag befinner mig. Eller ens i vilken riktning jag skulle gå.

Jag hatar när jag är sån här. Hatar min störda hjärna som inte bara kan lägga av. 
När jag vaknar sån här så kan jag inte bryta det. Inget hjälper.
Såna här dagar äter jag inte. Jag kan inte ta mig för något. Konstigt nog får jag ofta ganska mycket gjort på jobbet.

Jag vill bara gå hem och dö. Dö i min säng och inte gå upp igen.
Inte prata med någon, inte göra något.
Helst av allt vill jag bara att någon skall hålla om mig.
Känna starka armar runt omkring mig. Värme. Trygghet. Någon som stryker mig över håret och säger att allt känns bättre i morgon.

Men det kommer inte kännas bättre i morgon. För inget kommer att vara annorlunda.
Jag kommer att vara fast här precis som alla andra dagar. Jag kommer att se samma människor.
Kommer att känna mig lika ensam. Och även om jag kan ha någon som håller om mig, så skulle det inte vara rätt. Det skulle inte vara vad jag behöver.

Det här är inte meningen med livet.

Energi

Helt plötsligt är jag fylld av ENERGI!

Det som är lite störande är att jag fattar varför jag är det. Det är liksom bara ännu en bekräftelse på hur bräcklig jag är. Petar någon på mig så faller jag ihop i en hög. Önskar jag hade en psykisk buffert. Men så fort jag tänker på allt jag måste göra blir jag helt knäsvag och paniken smyger sig på för att sedan uppsluka mig helt och jag ligger på golvet bedövad av ångest. 

Men min statistiktenta är inlämnad! Jag är inte helt nöjd, men det skiter jag i, det skall vara tillräckligt för att bli godkänd vilket är mitt mål. Något säger mig att jag har lagt ner mer arbete på den än många andra som har jobbat i stora grupper om 8 personer.

Min nya legitimation närmar sig. Jag har betalat avgiften OCH skrivit ut kvittot. Duktiga mig. Nu fattas bara att gå dit och faktiskt ta en dålig bild och beställa det. Man kan inte vara 26 år och tro att man kommer att ta körkort snart när man inte har gjort det trots att jag har övningskört vilket ju typ är 6 år sedan nu. Tiden går så fort, vad har man åstadkommit egentligen?

Jag har sorterat in alla papper från kursen i en pärm som jag absolut aldrig kommer att öppna. Men det spelar ingen roll, jag har ordning och reda vilket stärker min känsla av kontroll. Nu skall jag bara göra klart min sista hemtenta i epidemiologi (lite mer intressant än statistik). Den har varit klar i två veckor nu, men jag ändrar ett ord om dagen ungefär så jag blir aldrig klar. Men nu skall den in, eller kanske i morgon...

Jag har rensat min plånbok och min anslagstavla för nu är min HALVTID bestämd. Wiiieeehoo! Så nu måste jag försöka uppbringa energi till detta projekt och ta mig igenom det för att förmodligen krascha totalt efteråt. Jag känner mig så tömd på energi när det gäller sådana långsiktiga projekt. Långsiktiga = 6 veckor. Hur skall jag överleva?
Torsdag den 27e januari skall jag försvara mina resultat.

Har jag gjort något mer... hmm... Nej, snart blir det hem o äta nått lätt innan träning ikväll (mammas bullar måste bort från röven nu).

Fan ta livet. Hoppas att träningen kan lösa min ångest lite. Vad skall man göra liksom? På ett sätt känner jag att man kanske har förstört jobbet lite. Jag har haft så mycket ångest här och förknippar jobbet med ångest, vet inte om det går att bryta?
Lite som med en dålig eller jobbig relation. Man kan besluta sig för att börja om, stryka ett streck över allt som varit, men ibland går det bara inte. Det finns kvar och ärren är så djupa att även om de är läkta så går de så djupt att det inte fungerar ändå.
Så idag har varit en liten omladdning, lite avslutning på en del av kursen, början på en ny del av kursen. Två veckor. Måste bita ihop för att sedan ladda om igen och börja på riktigt med förberedelser inför halvtiden.

Jag kan aldrig släppa det. Det går inte. Det hänger över mig hela tiden. Önskar att jag hade korta projekt som jag kunde avsluta och sedan börja på något helt annat.
I mitt framtida yrkesliv skall jag fokusera på kortsiktiga projekt. Varför planera hela livet när jag kan dö i morgon?

Skärpning, får bara mer ångest av att vandra längre fram än nödvändigt i tankarna.
Jag hjälpte en kille idag med en ganska viktig och svår sak. Tacksamheten han visade mig var så vacker! Jag blev uppriktigt glad! Massa kärlek.







Mia

Multi

Multi-kulturell, multi-språk, multi-ångest, multi-stressad, multi-... Ja säkert något mer.
Allt detta leder till mera ångest. Fan. Orkar inte. Just nu, orkar jag inte.

Jävla hemtentor stressar mig.
Separation - stressar mig.
Jobbet - stressar mig big time.
Träning - stressar mig men på ett bra sätt.
Rökstopp - gör min stresshantering sämre.

Åhh, o saker som skall vara trevliga stressar mig.
Vad som definitivt stressar mig är min hjärna som borde hålla käft men som tjatar ihjäl mig.


Älskar himlen. Så vacker! Kan fastna i timmar.


Varför köper jag böcker när jag har så många att läsa redan? Men de verkar så bra... Denna verkade jätteintressant. Var bara tvungen. Jag har ingen ro att läsa nu men... Ändå.


Värsta julpyntet på stan.





Mia

I morse...

I morse... såg det ut så här ute.



I morse... såg jag ut så här.



I morse... behövde jag denna.



Allt detta bara för att överleva.
5 månader kvar av misär, kyla, värk, blöta fötter, kalla vindar, slask, försenade bussar, MÖRKER.
Men eftersom vi håller oss positiva och INTE skall använda droger, alkohol och minnesförlust för att överleva så fokuserar vi på vänner, kärlek, solsken, gnistrande snö och glögg.

Mmmm, vi älskar vinter, älskar vinter, älskar vinter, älskar vinter, älskar vinter (mumlar frånvarande tyst för mig själv sittandes på golvet i ett hörn vid elementet, gungar som i trans, blicken fäst rakt framför mig).

Mia

Det som saknas

Människor är olika. Ett fåtal tilltalar mig på ett spirituellt plan. Och vissa människor träffar man och inom ett par minuter sitter man i en diskussion om livets mening, eller saker man inte berättar ens för människor man känt i flera år. För att människor är olika. För att människor spelar olika roller i ens liv.

Uppenbarligen har jag den senaste tiden haft identitetsproblem. Jag tror att jag fattade varför igår. Vissa människor kan verkligen få en att tänka efter, att se lösningar och problem man inte hade en aning om fanns där. Man kan lära sig saker om sig själv genom att tala med andra. Jag glömmer det ibland.

Vilsen. Det är svårt att inte känna sig vilsen i denna värld. Mening och kärlek får lämna plats för kommersialism, ytlighet, pengar m.m. Hur kan man inte tappa bort vad som är viktigt? Ännu mer skrämmande är faktiskt att man kanske till och med lyckas lura sig själv att dessa saker är viktiga.

Jag har vetat länge att jag tycker att livet är meningslöst. Inte allas liv, men mitt liv. Men jag insåg inte förrän nu att jag inte alltid har känt så. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag vilken stor betydelse känslan av mening i mitt liv har betytt för mig. Jag inser att det alltid har varit min inre drivkraft, att jag alltid tycker mig ha sett "tecken" i livet, riktlinjer för vilken väg om är rätt. De saknas nu. Eller egentligen inte. Jag vet att jag är på fel väg, men kan ändå inte se rätt väg, så jag fortsätter på fel väg i brist på annat.

Jag tror att jag kanske har kommit ett steg närmare att aktivt leta efter rätt väg igen.

Bäverliv

Usch, alldeles för mycket känslor. Vet inte vad jag skall säga riktigt. Konstigt att man är så knasig nu för tiden att man inte kan vare sig släppa in eller ut vad man man känner. Jobbigt.

Jag önskar jag vore normal o hade mål i livet. Att jag inte gav upp. Gav upp för att jag inte kunde andas. Ignorerar man problemen så känns det som att de inte finns. Men så kommer någon o påminner en och då kommer allt tillbaka o andningen upphör för en stund.
Första tanken: jag behöver alkohol. Jag önskar jag vore hemma hos Jonas föräldrar o drack vin, o bara myste i en trygg miljö. Inte var ensam i Kobe på en B cellsföreläsning. Inte skulle åka till Osaka castle själv...

Men men, Jonas är framme i Japan och är på väg hit. Jag önskar att jag inte skulle gå på föreläsningar imorgon, men jag måste. Ser fram emot helgen som jag skall spendera med Jonas i Kyoto, dricka öl o bara vara. Tydligen är det närmare 45 grader i Kyoto för tillfället, som inte ligger vid havet som Kobe gör. Det kommer vara olidligt.
Jag kommer iaf vara hemifrån med någon jag älskar, det får räcka för tillfället.

Jag behöver en kram.


Min finaste man.

Mia

På väg

Nu sitter jag på flygplatsen helt själv o dricker vin. Jag orkar verkligen inte umgås med de andra. Känner mig bara ensam då, jag orkar ändå inte prata med folk jag inte har nått gemensamt med. Ibland går det, men inte när jag har gråtit i 10 timmar typ. Vet inte vad mitt problem är.


Inte världens bästa bild direkt men men...

I onsdags tog jag ett glas vin med Bella. Önskar verkligen hon var här, vi har kommit varandra så nära. Hon har så mycket bra tankar som jag så sällan hittar hos folk.


Okej, mot Japan. Saknar er alla! Mycket kärlek!

Mia

Sjumilakliv

Jag är uppe och lyssnar på deprimerande musik. Har ni lyssnat på Martin Stenmarcks Sjumilakliv? Dessa är mina favoritrader.

Jag vill byta land o vara han som försvann

Börja o på nytt, o få såret mitt sytt

När jag vänder och springer långt därifrån

Se mig som saknad, en förlorad son

Jag vill kasta loss och lära mig slåss

Raka av mitt hår och bäras ut på bår

Börja sluta tro och låta vansinnet gro

Jag vill sparka bakut och göra något sjukt

Visst är jag sjuk i huvudet? Jag fattar att jag är det, destruktiv och besatt. Men mina känslor är lika äkta som att glass är gott. Tveklöst äkta känslor. Jag vill bort. Långt som fan och aldrig komma hem igen. Jag förstår att folk som älskar mig blir ledsna nu, och jag är uppriktigt ledsen för det.

Men jag är trött på att ljuga för alla. Jag vill inte vara här. Det är ju mitt liv och jag måste ju göra som jag vill. Varför är det inte accepterat att ge upp? Varför måste man alltid kämpa?

Varför kan man bara inte acceptera saker som det är? Att man saknar förmågan att vara lycklig. Att man är trött på att bråka och tjafsa med alla de närmaste? Kan jag bara inte få tycka som jag tycker? Man måste inse när det är dags att släppa taget, trots kärlek och vänskap. Ingenting spelar någon roll ändå. Jag vill inte gå samma väg som er andra.

Boston lyrics av Augustana

I think I will go to Boston, I think Ill start a new life

I think Ill start it over, where nobody knows my name

I think Ill go to Boston, I think that Im just tired

I think I need a new town to leave this all behind

I think I need a sunrise, tired of the sunset

Lost

Detta byte av min medicin är inte kul. Det är hemskt. Jag har ångest. En annorlunda ångest. Jag mår dåligt. Jag fastar med blicken så som Annelie kom på mig med att göra en gång.
Jag känner mig helt bortdomnad, som att jag ser mig själv utifrån. Jag flyr från alla måsten igen. Jag har dåligt samvete för allt. Snälla ge mig ett slut.

Ge mig mindre distans till allt.
Ge mig vilja o lust. För jag orkar inte känna mig utanför. Jag orkar inte känna att jag förstör. Jag vill känna att jag lever. Men det gör jag inte. Jag älskar, men jag når inte fram. Jag bryr mig, men jag kan inte uttrycka det eller visa det.
Jag kan bara vara den halva, otillräckliga, avtrubbade, försökande människa jag är. Jag vill inte vara den personen. Jag vill vara mig, men jag har glömt bort vem det är. Jag är borttappad.

Jag såg en gång:
"Absent minded people dont get distracted, they get lost".
Sån känner jag mig.

Mia

Sorgsenhet och meningslöshet

Innan vi for hemifrån skrubbade jag duschen. Typ klockan två på natten. Har man tvångstankar så har man.


Under bilfärden ner till Skåne så hade min käre svåger varit så förutseende att han hade tagit med sig fyra orangea plastglas och knivar, samt en 65 cl vodka ungefär. In i en affär och köpa blanddricka och sen var det full picknick i bilen! Queen på högsta volym och sen sjöng alla med. Bästa familjen!


Denna bilden tog Jonas på mig förra helgen. De målar ju om huset o jag tänkte det kunde vara trevligt o gå ut på ställningarna lite.


Idag har varit en bra dag. Men jag har hela tiden känt tankarna flyktigt tränga sig på. Jag märkte det redan under cykelturen. Jag var förundrad över hur vacker naturen var o hur fridfullt det var. Jag blev rörd av barren på marken, funderade på hur slånbär ser ut, föreställde mig små älvor dansa på tuvorna. Bra tecken för andra - inte för mig. Kände hur jag ville vandra omkring i skogen själv, tänka, förundras. Vad ska man säga? Jag kan inte bli lämnad ensam med mina tankar. De går bara åt ett håll. Inte nödvändigtvis misär, utan mer ett utanförskap, ensamhetskänsla, flyktbegär och livsfilosofi. Så det är inte så att jag funderar på hur jag skall ta livet av mig, eller hur förbannat olycklig jag är, eller varför jag är så misslyckad. Mer åt sorgsenhet och meningslöshet. Jag tror att dessa två ord beskriver vad jag känner ganska väl.

Sorgsenhet och meningslöshet.

Mia

En grå bubbla

Möta ångesten. My ass möta ångesten. Jag får ju ångest för att jag inte kan möta ångesten.
Idag går jag som i en liten bubbla. Går omkring i ett väldigt grått Göteborg. Ensam. Ganska skönt. Hade nog kunnat strosa omkring i timmar.


Även om jag känner mig som att jag går omkring i en grå bubbla är det nog svårt att undgå att se mig.


Ibland är det skönt att ta på sig kläder etc och gå omkring runt "normala" människor som inte vet nått om en. De kanske tänker: "färgglad liten flicka". Eller så tänker de inget. Folks förmåga att reflektera över saker känns ibland frånvarande. Lyckligt ovetande. Utopi känns det som.
Undrar om det är göteborgskalas eller nått snart? Det byggs scener i stan.


Sitter nu utanför stadsbiblioteket o intar frukost. Klockan sju snart. Fint. Skall in där o kolla böcker om Japan. Det slog mig idag att vi åker nästa vecka.


Mia

Efexor

Mycket har hänt i veckan. Känslomässigt.
Måndag: var väldigt nära att totalt ge upp.
Tisdag: trevlig eftermiddag med Weronica o en flaska vin med intressanta diskussioner. Fick lite hopp o bestämde mig för att göra ett krafttag. Det kändes som att det fanns hopp.
Onsdag: har en riktig skitdag, men mamma kommer och piggar upp med blomma o present! Jättefin skärbräda, hantverk. Tack!


Små söta ostpinnar som fick hänga bland vårt andra småplock.


Torsdag: gick inte o la mig förrän 11 på förmiddagen och gick upp innan 3 då min läkare ringde.
Hon hade beslutat att jag skulle sluta med min nuvarande medicin och sättas in på Efexor.
Skillnaden är stor mellan den jag äter nu.
Cipralex är en SSRI och har andra biverkningar. Alla dessa preparat har ju biverkningar men jag nämner de jag har haft: insomningssvårigheter, livliga drömmar, miktionsstörningar (svårighet att urinera), svullnad av kroppen.
Efexor är en NSRI och kan också ge sömnstörningar men mest i form av svettningar, ofta får man minskad aptit (vilket kan inte är så bra egentligen eftersom jag nästan inte äter något, jag kan ju inte äta när jag är ensam), huvudvärk o illamånde, yrsel etc.
Jag var lite skeptisk till en början, jag är ju ganska trött på biverkningarna, men jag pratade med en vän som ätit de och hon sa att de hade fungerat bra för henne! Så nu är jag glad o har hopp om livet igen!
Klockan är nu "bara" 4 på morgonen och jag ligger i sängen.

Imorgon är en ny dag att misslyckas på.

Mia

Untitled

Let me rest. Let me sleep. Let me disappear.

Mia

Översvämning

Jag ligger i sängen. Ska sova är tanken. Det är alltid tanken, men det blir sällan så. Eller så blir det så, på helt fel tidpunkt.
Oftast är min hjärna tom. Apatiskt. Ibland tar självkritiken överhanden.
Jag har inte sovit på 20 timmar. Gick till jobbet halv åtta istället för att sova med en gång. Varför inte? Jag fick en del gjort. Men nu vill jag sova. Men nej, verkligen inte. Hjärnan fullkomligt svämmar över av tankar. Bubblar. Den ena tanken hinner inte avslutas innan nästa tar vid. Galet.

Jag borde läsa mer böcker, kanske nu? Nej,

Jag har världens finaste man, låg o tittade på honom när han sov i natt. Fina mörka ögonfransar, små snarkningar som fastnade halvvägs i halsen. Hans prat i sömnen. I natt skrattade han. Jag hoppas jag var med honom o hade kul där inne.

Vem är jag egentligen? Psykologsamtal är givande, men jag undrar vem jag är nu? Man förändras ju. Eller gör man det? Man kanske bara förstår sig själv på ett annat sätt när man blir äldre? Nej, man förändras nog. Utvecklas. Eller blir man bara formad av omgivningen? Nej, så kan det inte vara. Men vem är jag?

Vad ska jag skriva om det där blogawardet? Vad vet folk inte om mig? Allt förmodligen. Hur ska man undvika att få folk att tro att man inte försöker göra sig märkvärdig? Eh, det skiter väl jag i. Som den där spindeln igår. Fan va äcklig den va, kröp ut ur kudden. Ja kan ju inte bete mig på ett sätt som inte är äkta bara för att andra försöker vara fjantiga o tjejiga. Jag är ju rädd på riktigt. Det skiter väl jag i.

Vad är det för konstiga undersökningar som publiceras egentligen, har de inget bättre att lägga tid o resurser på? Finns det någon som är intresserad av all skit som skrivs? Stackars människor.

Är det bara jag som får vad jag uppfattar som konstiga tankar? När man går på gatan o en lastbil kör förbi, tänker man inte då vad som ska hända om den bara ramlar över en? Eller om man kan bita av sig själv fingret. Helt normalt eller? Vad tänker folk på egentligen?

Kan huvudet lägga av o tänka eller?

Undra om jag ska sluta med alla mediciner? Blir jag normal då? Men vad är normalt för mig egentligen? Hur ska jag veta? Vill jag veta?

Undrar vad jag ska ha på mig imån?

Ska jag blogga detta istället?

Mia

Drömmar

Drömmar är mitt problem just nu. Jag drömmer hela nätterna, livliga, otäcka, konstiga drömmar. När jag vaknar har jag alltid huvudvärk och känner mig trött.

Den vanligaste drömmen är att jag tappar alla tänder. Jag är förtvivlad och rädd och det är så verkligt. När jag vaknar är jag helt förstörd och vet inte om tänderna är kvar.

I dag vaknade jag och kände mig så besviken på mig själv, tom, ledsen. Drömde att jag var intresserad av någon annan och smög med det för Jonas. Jag hade inte ens dåligt samvete. Kanske är det en rädsla för att det skall hända mig, eller Jonas och att jag skall förlora det mest värdefulla jag har i livet.


Fiskmåsarna har kul utanför fönstret iaf.
Nu skall jag läsa artiklar i mängder.

Mia

Frågor

Det är väl konstigt vad vetskapen om att man har något att göra kan skapa en sådan oro i kroppen och i sinnet. Hela veckan har jag varit konstig, drömt mardrömmar varje natt, en allmän frånvaro hela tiden.

Onsdag:
Det gick bra hos psykologen.
Jag hade tid klockan halv fyra. Normala människor går till jobbet innan. Jag kunde inte. Jag ville, men det gick inte. Besviken på mig själv. Jag får små hopp om framtiden ibland, men jag gör mig själv besviken gång på gång. Jag vill så mycket, men förmår inte ens göra hälften.

Hos psykologen diskuterade vi min hårdhet, som enligt henne är onormal. Onormal för en deprimerad människa, onormal för en vanlig människa. Man skall bry sig om vad andra människor tycker om en. Men jag gör inte det. Jag är jag. Duger det inte så gör det inte det. Vad ska jag göra åt det? Vill jag göra nått åt det? Nej det vill jag inte. Jag tycker om det hos mig. Jag sa till henne att jag ser det både som en svaghet och en starkhet. Svaghet för att jag kanske missar tillfällen att träffa människor som umgås med "de där" jag inte vill umgås med. Starkhet för att jag väljer mitt umgänge och koncentrerar mig på äkta relationer istället.

Det rörde upp känslor. Jag har tänkt på det så mycket. Varför är jag så hård? Varför har jag en sån hård yta? Är det fel?
Jag har inget svar.
Ångest dag o natt. Frågor som "varför ska jag gå hos en psykolog när det bara får mig att må sämre" och "det kanske är bra att rannsaka sig själv ibland" men "vill jag verkligen veta allt om mig själv" dök upp. Flyktbeteende igen. Återkommande.
Är det ett invant beteende från barndomen? Orkar jag röra upp allt som ligger begravt o som jag på sätt i vis kämpat för att förtränga o komma över?

Torsdag:
Ångest. Går till jobbet för att jag skall hjälpa Annelie att labba. Måste finnas där, hon är så viktig.
Döångest. Bella kommer, vi pratar o dricker vin. Jonas sover på soffan. Vi diskuterar depressioner. Hon har känt mig så länge, kommer ihåg saker jag glömt. 13 år. Lång tid.

Fredag:
Vaknar tio. Jag ska till jobbet. Jo! Jag ska! Snart! Vänta lite till. Tankar. Snurrar. Det sätter igång. Snälla sluta. Sluta styr min dag. Låt mig jobba. Jag vill jobba. Jag vill ha en bra dag. Låt mig få nått gjort. Det ringer. Ignorerar. Tittar inte ens på telefonen. Ångest för det. Ångest för annat.
Nu, ska ja gå. Snart. Ja, nu.
Inget händer, välkommen till min värld.


Jonas kommer hem, han uppdaterar min iphone. Det tar lång tid, fan vi är sena. Janne och mamma väntar på oss. Ångesten kommer. Fan.
Middag, jättetrevligt, dricka o lax för min del. Ångesten släpper inte. Men har trevligt, saknar de, fram för allt Janne, han är så fin, så bra, så duktig.
Lillis är underbar. Stöttar, tröstar, så vacker. Förtjänar jag verkligen detta? Han säger: ja. Jag tror inte på det.

Mia

Avståndstagande

Det får mig att vilja dö. Lite.

Mia