En tyst JA-sägare

En miljon ursäkter för allt.
Martyrer.
Blir så irriterad.
Men tycker samtidigt synd om.
Intressant med människor.

Människor som tror att de kan lura sin omgivning.
Som tror att andra inte kan se igenom patetiska försök att på andras bekostnad göra sig viktiga o oumbärliga.
Så fel!
Alla har rätt att få visa vem de är utan att bli överkörda av någon liten sprätt som inte fattar bättre. När slutade man tänka på andra och deras känslor?
Att sedan främställa sig själv som nån martyr som gör allt för alla andras skull irriterar ihjäl mig!

Blir så trött.
Jag kan inte leva här med alla tankar, jag förintas av människor som dömmer andra, trampar på andra, och sen inte ens fattar att de gör det!
Det är inte min plats, jag vill inte, kommer inte, säga något. Men det gör så ont att titta på, att vara en tyst neutralitet. Att inte säga emot innebär i praktiken att hålla med. Jag skäms över mig själv.

Mia