Journey

Jag vet att vi alla är olika. Men jag förvånas ändå över människors sinnen.
Jag har så svårt att förstå hur människor tänker.
Eller motsatsen - hur begränsade tankar kan vara.

Hur man inte kan förstå eller sätta sig in i saker.
Hur vissa inte ens kan greppa ett koncept.
Jag har funderat på detta mycket på sistone. Jag har blivit förvånad över vad jag har kommit fram till.

Vem säger till dig att du inte kan göra en sak?
Varför skulle du inte kunna göra det?
Vem är det som hindrar dig?

I verkligheten är det bara du själv som gör det. För du lever ditt liv för dig själv och inte för någon annan. Man skall skapa sig sina egna värderingar och inte låta andra påtvinga dig sina.
Men det är ett ensamt jobb.

Men i ärlighetens namn, varför skulle man vilja leva med eller umgås med människor som inte kan acceptera dig för den du är? Att du har andra sorts drömmar än de. Att du tänker följa de drömmarna. Inte bara avfärda de som något "Det kan jag ju inte göra" eller något som galningar gör. För vem är galen? Är det du som går din egna väg trots att alla andra säger att du inte skall det, eller är det de som går alla andras vägar?
För vem är jag? Jag går verkligen inte mina egna vägar. Nästan allt jag gör gör jag för andra. För jag vet inte vad jag skulle vilja göra själv.

Resor. Livet är en resa. Kärlek är en resa. Allt är en resa.
Jag hittade en text som beskriver vad jag känner så väl.

"If you are brave enough to leave behind everything that are familiar and comforting in your life, which could be anything from your house to bitter old resentments and set out on a truth seeking journey, externally or internally. If you are truly open to regard everything that happens on that journey as a clue and you accept everyone you meet along the way as a teacher. If you are prepared to face and forgive some very difficult realities about yourself - then the truth will not be withheld from you".

Jag tror att man skulle kunna sammanfatta det med "Ha ett öppet sinne för vad som kommer din väg och var inte rädd för att chansa".

Jag har alltid rest, så länge jag kan minnas. På många olika sätt. På många olika vägar. Med många olika människor. Men sanningen är, att jag vill gå själv. För jag är trött på att höra allt jag inte kan göra. Allt jag inte kan säga. Allt jag inte kan vara.

Vad jag inte kan vara, är trött i morgon. För jag skall visa min handledare att jag kan göra en presentation. Instängd en hel helg ensam med mig själv... det sätter sina spår. Men min hals är bättre. Jag åt fyra apelsiner förut. Jag börjar få ont i magen. Så nu skall jag sova. Och drömma om att hitta hem.