Under min ungdom kunde jag bli väldigt irriterad på en speciell människa. Jag tyckte att hon jämt överdrev och generaliserade alldeles för mycket. Hennes ilska tog överhanden vilket ofta resulterade i raseriutbrott som jag tyckte var tröttsamt.
Idag kan jag nog fortfarande tycka att det är lite onödigt att lägga sån energi på det. Men jag förstår det lite mer nu. Jag känner till och med igen mig i vissa saker.
När jag diskuterade vissa saker med människor tyckte de att jag överdrev. Det kunde handla om mäns tendens att vara slashasar som inte kan plocka upp efter sig (det är ju självklart inte bara män, men min erfarenhet handlade om män), personers oförmåga att ta initiativ och våga göra saker trots att de kanske inte har planerat det in i minsta detalj under flera månader eller till och med år.
Jag fick höra att jag överdrev, att jag skulle ha lite mer överseende med människor och att det väl ändå bara var småsaker i slutändan?
Men efter mycket diskuterande hit och dit så höll iaf min mamma med mig, hon sa:
"Det är annorlunda för dig Mia. Du letar efter en partner som du en dag skall ha barn med, som du skall leva ett liv med och som du faktiskt måste stå ut med. Du behöver känna att det är rätt för dig, även om andra människor tycker att det är småsker".
Tack. Jag kan inse att jag har väldigt starka åsikter om saker och ting och att det ibland står i vägen för mig.
Men det är mina åsikter, de är väldigt personliga och det finns mycket känslor kopplat till detta. Jag kan stå ut med människor i min omgivning, de flesta skiter jag fullständigt i. Sedan finns det ett fåtal som betyder mycket, jag kan stå ut med det också, man behöver inte vara matchade på alla punkter, och det handlar ju om respekt. Men hur är det med någon man delar säng med? Man bor ihop med, man skall ha barn ihop med en dag, man skall uppfostra dessa barn tillsammans och ge de värderingar.
Hur skall man kunna göra det, ge ett barn värderingar, när man tycker så olika?
Jag är kristen, jag tror på Gud, jag vill att mina barn skall ges chansen att lära känna den sidan av livet för att välja själva vad de anser är meningsfullt för dem när de är äldre. Partner: Nej, på gränsen till ateist och blev upprörd när jag sa att jag ville ta mina barn till söndagsskolan.
Jag anser att man skall hjälpa varandra och att "tillsammans är vi starkare". Man hjälper de svaga för att på så sätt få ett mer drägligt samhälle. Man har inte inställningen att "alla fuskar" utan man antar att de inte gör det tills motsatsen är bevisad. Man ger människor en chans, trots att de kanske inte har fått jackpott i det genetiska lotteriet och förblir sjukdomsfria ett helt liv. De som anser att deras egna pengar är viktigare än att ge sina medmänniskor vård, jag kan inte annat än att känna förakt inför dessa. Partner: Motsatsen.
Själv kollade jag mina bankkonton idag, jag har nästan 50% mer pengar än vad jag trodde, trots alla resor i år. Jag har nog ett större sparkapital än vad många i min ålder har. Jag har en av de högsta utbildningsnivåer som finns idag, och kommer att bli höginkomsttagare. Ändå är det jag som vill dela med mig?
Så återigen: Hur skall två personer som har så olika uppfattningar om fundamentala ting och värderingar kunna leva ihop och skapa sig en framtid? Snälla kommentera om ni har tips, för det här äter upp mig! Jag tror inte längre att det går. Man måste ha lite samma åsikter. Sedan att allt annat är bra, det hjälps inte, eller?
Jag skall nog vara ensam. Det är bättre så. Slippa alla konflikter. Min psykolog hade sagt till mig nu att:
Mia, det är ett avvikande beteende du har nu igen. Du måste bryta trenden att fly.
Men man kan ju inte förändra någon, så finns det egentligen något annat val?
