Pratat med människor på sistone som har beskrivit relationer för mig.
Relationer som har spruckit. Där båda parter har gått vidare.
Men utan att glömma varandra.
De har beskrivit ett band. Ett band som inte har brutits trots att år ligger de emellan. Trots att många tusentals mil ligger de emellan idag. Trots att de idag har en partner som de älskar. En familj och ett liv tillsammans.
Men att det ändå finns en människa som har satt djupare spår än så. Som beskrivs som speciell, och en upplevelse som de aldrig glömde.
Där de ibland undrar. Undrar hur det hade varit. Hur det hade kunnat bli.
Kärlek.
Forskare har beskrivit det som ett kemiskt fenomen i kroppen som skall försvinna efter cirka två år. Som har ett syfte. Att få en man och en kvinna att föda ett barn. Kärleken skall sedan försvinna. Mannen skall gå vidare och hitta en ny partner medan kvinnan skall investera omsorg på barnet så att mänskligheten skall föras vidare.
Jag skulle inte påstå att jag tror på det.
Men vad är det då som får människor att hålla ihop?
När passionen och intensiva känslor har blivit förlorade i en stressig vardag.
Barn är nog en vanlig anledning. Kärleken till barnen håller samman en familj.
Jag kan inte spekulera mer än så, av den enkla anledningen att jag inte har upplevt det.
Få personer jag har talat med, i varierande åldrar, talar om annat än sina barn. Mannen eller kvinnan, blir inte lika viktig. Fokus hamnar på barnen. Jag förstår att det måste vara en mäktig känsla. Men jag tänker också på ensamhet.
Jag tänker på livet. På kärlek. På själen.
Mitt själsliv är så viktigt.
Jag vet inte hur jag skulle kunna leva med någon som inte förstår mig. Som inte kan relatera till mina tankar.
Även om den personen inte delar mina uppfattningar och åsikter, så är förmågan att förstå innebörden av vad jag säger så viktig. Inte bara förstå betydelsen av orden, inte bara se att orden består av bokstäver. Utan förstå de insatt i en mening. Och att kunna förstå vad meningen betyder i en sammanhängande text. Att varje sida med text är en del av en bok. Och att boken står i ett bibliotek.
Förmågan att förstå.
Att inte se allt som små delar, utan att se helheten och hur allt är förbundet med varandra.
Jag vet att vad jag beskriver är en utopi som inte existerar. Men hur skall jag kunna leva utan det?
Hur skall jag kunna göra något överhuvudtaget?
Om jag fann det. Det bandet med en person. Så skulle det betyda allt.
Jag vill också vara i en fantastisk värld. Vara ihopflätad. Att min själ skall älska med en annan själ.
Jag vill finna mitt hem. Utan den samhörigheten ser jag ingen mening.
Därför tänker jag förbli ensam. Alternativet som verkligheten har att erbjuda är alltför smärtsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar