Varför? Varför gör jag det? Jag vet att min hjärna inte klarar av tankarna. Jag vet att det blir för mycket för den. Varför kan jag bara inte gå o lägga mig som normala människor gör? Måste jag sitta uppe och aktivt söka efter smärta och självplågeri?
Jag har en plats i min hjärna, i mitt sinne, dit jag inte får gå. Jag får inte gå dit, för jag fastnar där. När jag kommer dit, så kan jag inte ta mig ut. Men det gör inte så mycket. Jag vill inte ta mig ut. Har jag väl kommit dit, så vill jag stanna.
Eftersom jag inte får gå dit, så går jag dit. Det blir roligare så. Eller så har jag bara för lite att göra.
Hade tänkt skriva om något helt annat. Men så fann jag mig plötsligt irrandes omkring på internets bakgårdar, letandes efter inspiration. Jag hittade bara kärlek över allt. Det var allt jag kunde se som talade till mig.
Jag blev sur. Lite irriterad. Har folk inget vettigare att skriva om? Måste allt handla om kärlek och hur lyckliga alla jävlar är? Men det är inte sant. Mycket handlade om svek och sorg över förlorad kärlek. Så klart.
Jag hittade en blogg som talade till mig. En människa som skriver som mig. Fast kanske ännu mer utelämnade. Kanske inte mer utelämnande om sig själv, men om andra. Men mycket var samma tankar. Samma erfarenheter. Jag kommer nog läsa den igen.
Jag antar att jag är lite trött på kärlek. Lite trött på att veta att man har älskat många personer i sitt liv, men inget varade. Jag har älskat vänner, män, djur. Men alla försvinner i slutändan. Kvar finns bara jag.
Rikare på erfarenheter, men definitivt fattigare på mycket annat.
Men jag har ju en hemlighet.
Men jag har insett att det som var mitt, inte längre är mitt. Att jag har vaknat. Insett att jag inte vill dela med mig. Jag vill faktiskt inte det.
Jag vill inte älska igen. Inte på ett sätt som innan. Skall det vara värt det, så får det vara speciellt. Då får det vara en livsomvälvande erfarenhet. Men jag tror fortfarande. Jag gör det.
Livet visade mig att det var okej att tro. Det är en starkare känsla än jag någonsin trodde jag skulle få uppleva. Jag tycker synd om er. För jag inser att ni inte förstår. Jag hade nog inte heller gjort det.
Men kanske, är det inte för alla. Jag vet inte. Jag har verkligen ingen aning. För första gången i mitt liv, har jag verkligen ingen aning. Jag är helt lost. Helt ute på hal is. Men det är så skönt. Jag förlitar mig på att jag hamnar rätt.
Bilder: Le Love
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar