Tillflyktsort

Under täcket.
Luften som omger mig är iskall.
Lägger sig som en hinna runt mig.
Kryper under skinnet.
Omsluter mitt hjärta.
Det enda som fortfarande pulserar och har liv i sig, är min själ.

En besvikelse. På omgivningen.
En meningslöshet. Så djup.
Jag har snart inga fler gömställen.
Vart tar jag vägen då?
När kroppsliga distraktioner inte längre är ett alternativ.
Men ensamheten jagar dig och tar in på dig.

Jag är rädd.
Om jag omfamnar och blir vän med ensamheten.
Att jag inte skall hitta ut igen.
Att jag skall vara förlorad för alltid.
Att jag skall gå så djupt in i mig själv.
Att skillnaden mellan ljus och mörker skall suddas ut.

Ljuset som lyser i springan, blir mörker.
Och gör mig blind.
Men vad är det för mening med att se?
När allt man ser är misär.
Olycka.
Och det är för svårt att möta det ensam.

En insikt.
Att det inte finns någon.
Som jag vill möta den tillsammans med.
Gör hopplösheten tyngre än tyngst.
När blev ensamheten min enda tillflyktsort?
Men jag tror.

Att den alltid varit det.