Jag var väldigt arg som ung. Jag vet egentligen inte varför.
Då gick jag igång på min ilska och det var ett sätt för mig att få energi. Jag gillade att vara arg för det fick mig att prestera bättre. Jag mådde bra.
Jag tror att det var någon gång vid 22 års ålder som jag slutade. Inte helt men det var någon gång då som jag blev lite mer tålmodig.
Ju äldre jag har blivit desto lugnare har jag även blivit. Det har känts bra. Jag har blivit så mycket mer tolerant mot andra. Jag tror att det finns ett samband med att jag själv har tagit tag i mitt liv och gjort val som kanske inte alltid varit populära i min omgivning. Det handlar om skola, jobb, kärlek etc.
Jag accepterar att människor inte är som mig och inte tycker likadant. Jag bryr mig inte och tycker egentligen inte så mycket alls om det.
Men på senare tid (senaste månaden kanske) har jag känt spontant ilska över småsaker som inte berör mig. Precis som jag gjorde när jag var yngre.
Detta stör mig något så fruktansvärt! Jag vill inte vara den personen och jag vill inte ödsla min energi på det.
Det kan tex handla om att en avlägsen kompis till mig har gjort slut med sin kille för femtioelfte gången.
"Men fatta då ditt jävla pundhuvud! Funkade det inte första gången så kommer det inte funka nu heller. Ta tag i ditt patetiska liv istället."
Så underbar och fantastisk är jag alltså. Det är så mina tankar går och den explosionsartade ilskan som uppstår gör att jag bara vill sparka sönder något.
Jag vill inte vara den personen. Jag vill sucka och rycka på axlarna och tycka synd om istället.
Observera att detta inte gäller mig själv, min partner eller mitt jobb utan mer avlägsna saker som jag inte har kontroll över eller kan påverka.
Jag vill inte vara den personen... Jag vill inte vara arg över för mig obetydliga saker. Jag måste jobba på det, jag vet bara inte hur jag skall gå till väga. Tips?
