Mia
tisdag 30 november 2010
Bröstförstoring
Mia
Prekliniker
Hur kommer det sig att kursen är helt inriktad på kliniker?
Vad hände med oss prekliniker?
Så sjukt onödigt för oss att lära oss om detta.
Föreläsaren tar upp exempel på hur kvinnor föder barn och hur man änvänder olika medel för att förbättra upplevelsen.
Vad skall jag dra för paralleller till det?
I eftermiddag skall vi göra grupparbete om förstagångsfäders upplevelse av att bli pappa.
Seriöst.
Jag kan komma på hundra olika saker som hade gett mig mer.
Jobbigt att sitta stilla när jag känner mig stressad o har massa annat att göra.
Mia
Vad hände med oss prekliniker?
Så sjukt onödigt för oss att lära oss om detta.
Föreläsaren tar upp exempel på hur kvinnor föder barn och hur man änvänder olika medel för att förbättra upplevelsen.
Vad skall jag dra för paralleller till det?
I eftermiddag skall vi göra grupparbete om förstagångsfäders upplevelse av att bli pappa.
Seriöst.
Jag kan komma på hundra olika saker som hade gett mig mer.
Jobbigt att sitta stilla när jag känner mig stressad o har massa annat att göra.
Mia
måndag 29 november 2010
Lögner
Fan vad det sårar när man inser att allt bara var en lögn.
Besvikelse. En av de värsta känslorna som finns.
Jag har alltid sagt att man visar vem man är genom sina handlingar.
Du kan sitta o snacka hur mycket skit som helst, men gör du tvärtom är det inte värt ett piss.
Jag känner att det är mig det är fel på.
Att man förväntar sig saker av människor man håller nära.
För varje dag som går blir det bara mer och mer uppenbart att det finns inget som heter "nära".
För den som är nära idag är inte längre det i morgon, nästa vecka, månad eller år.
Människor har kommit och gått ur mitt liv.
På något sätt har jag trott att ju äldre man blir desto mer äkta relationer får man.
Men det är inte sant. Inte i mitt fall.
Jag skulle snarare säga att ju äldre man blir desto mer besvikelse hinner man uppleva, desto mer sårad blir man.
Jag måste erkänna mig besegrad.
Jag vill inte försöka igen.
Varför skall jag öppna mitt hjärta när man så uppenbart bara blir besviken.
På ett eller annat sätt är det så det slutar.
Min psykolog säger till mig att jag är onormal.
Onormalt hård.
Onormalt stängd.
Att jag är en av de hårdaste människor hon träffat.
Att jag borde försöka öppna mig mer.
Riva mina murar.
Att det inte är hälsosamt.
Att jag flyr från omvärlden.
Men hur skall jag kunna det?
När lögnerna bara omger mig.
När den ena besvikelsen efter den andra kantar vägen jag går på.
"Det är bättre att ha älskat och förlorat den kärleken än att aldrig ha älskat alls".
Jasså? Jag vet inte. Man kanske kan utstå en gång. Två gånger. Tre gånger.
Men hur många gånger skall man klara av?
Man tror man känner en person.
För att sedan inse att man inte gjorde det.
Att det den personen sa var lögn.
Att det bara var en modifikation av sanningen.
Att åsikter som en person uttryckte var för att personen var med dig just då.
Men när du inte längre var där så visar det sig att det bara var ett skämt.
Det som gör ont är att jag trodde denna person.
Jag trodde jag visste vem du var.
Jag trodde jag såg dig för den du var.
När du inte själv visste.
Men du vet fortfarande inte.
Kvar finns bara tomhet efter den mening jag trodde fanns där.
Besvikelse. En av de värsta känslorna som finns.
Jag har alltid sagt att man visar vem man är genom sina handlingar.
Du kan sitta o snacka hur mycket skit som helst, men gör du tvärtom är det inte värt ett piss.
Jag känner att det är mig det är fel på.
Att man förväntar sig saker av människor man håller nära.
För varje dag som går blir det bara mer och mer uppenbart att det finns inget som heter "nära".
För den som är nära idag är inte längre det i morgon, nästa vecka, månad eller år.
Människor har kommit och gått ur mitt liv.
På något sätt har jag trott att ju äldre man blir desto mer äkta relationer får man.
Men det är inte sant. Inte i mitt fall.
Jag skulle snarare säga att ju äldre man blir desto mer besvikelse hinner man uppleva, desto mer sårad blir man.
Jag måste erkänna mig besegrad.
Jag vill inte försöka igen.
Varför skall jag öppna mitt hjärta när man så uppenbart bara blir besviken.
På ett eller annat sätt är det så det slutar.
Min psykolog säger till mig att jag är onormal.
Onormalt hård.
Onormalt stängd.
Att jag är en av de hårdaste människor hon träffat.
Att jag borde försöka öppna mig mer.
Riva mina murar.
Att det inte är hälsosamt.
Att jag flyr från omvärlden.
Men hur skall jag kunna det?
När lögnerna bara omger mig.
När den ena besvikelsen efter den andra kantar vägen jag går på.
"Det är bättre att ha älskat och förlorat den kärleken än att aldrig ha älskat alls".
Jasså? Jag vet inte. Man kanske kan utstå en gång. Två gånger. Tre gånger.
Men hur många gånger skall man klara av?
Man tror man känner en person.
För att sedan inse att man inte gjorde det.
Att det den personen sa var lögn.
Att det bara var en modifikation av sanningen.
Att åsikter som en person uttryckte var för att personen var med dig just då.
Men när du inte längre var där så visar det sig att det bara var ett skämt.
Det som gör ont är att jag trodde denna person.
Jag trodde jag visste vem du var.
Jag trodde jag såg dig för den du var.
När du inte själv visste.
Men du vet fortfarande inte.
Kvar finns bara tomhet efter den mening jag trodde fanns där.
Energi
Helt plötsligt är jag fylld av ENERGI!
Det som är lite störande är att jag fattar varför jag är det. Det är liksom bara ännu en bekräftelse på hur bräcklig jag är. Petar någon på mig så faller jag ihop i en hög. Önskar jag hade en psykisk buffert. Men så fort jag tänker på allt jag måste göra blir jag helt knäsvag och paniken smyger sig på för att sedan uppsluka mig helt och jag ligger på golvet bedövad av ångest.
Men min statistiktenta är inlämnad! Jag är inte helt nöjd, men det skiter jag i, det skall vara tillräckligt för att bli godkänd vilket är mitt mål. Något säger mig att jag har lagt ner mer arbete på den än många andra som har jobbat i stora grupper om 8 personer.
Min nya legitimation närmar sig. Jag har betalat avgiften OCH skrivit ut kvittot. Duktiga mig. Nu fattas bara att gå dit och faktiskt ta en dålig bild och beställa det. Man kan inte vara 26 år och tro att man kommer att ta körkort snart när man inte har gjort det trots att jag har övningskört vilket ju typ är 6 år sedan nu. Tiden går så fort, vad har man åstadkommit egentligen?
Jag har sorterat in alla papper från kursen i en pärm som jag absolut aldrig kommer att öppna. Men det spelar ingen roll, jag har ordning och reda vilket stärker min känsla av kontroll. Nu skall jag bara göra klart min sista hemtenta i epidemiologi (lite mer intressant än statistik). Den har varit klar i två veckor nu, men jag ändrar ett ord om dagen ungefär så jag blir aldrig klar. Men nu skall den in, eller kanske i morgon...
Jag har rensat min plånbok och min anslagstavla för nu är min HALVTID bestämd. Wiiieeehoo! Så nu måste jag försöka uppbringa energi till detta projekt och ta mig igenom det för att förmodligen krascha totalt efteråt. Jag känner mig så tömd på energi när det gäller sådana långsiktiga projekt. Långsiktiga = 6 veckor. Hur skall jag överleva?
Torsdag den 27e januari skall jag försvara mina resultat.
Har jag gjort något mer... hmm... Nej, snart blir det hem o äta nått lätt innan träning ikväll (mammas bullar måste bort från röven nu).
Fan ta livet. Hoppas att träningen kan lösa min ångest lite. Vad skall man göra liksom? På ett sätt känner jag att man kanske har förstört jobbet lite. Jag har haft så mycket ångest här och förknippar jobbet med ångest, vet inte om det går att bryta?
Lite som med en dålig eller jobbig relation. Man kan besluta sig för att börja om, stryka ett streck över allt som varit, men ibland går det bara inte. Det finns kvar och ärren är så djupa att även om de är läkta så går de så djupt att det inte fungerar ändå.
Så idag har varit en liten omladdning, lite avslutning på en del av kursen, början på en ny del av kursen. Två veckor. Måste bita ihop för att sedan ladda om igen och börja på riktigt med förberedelser inför halvtiden.
Jag kan aldrig släppa det. Det går inte. Det hänger över mig hela tiden. Önskar att jag hade korta projekt som jag kunde avsluta och sedan börja på något helt annat.
I mitt framtida yrkesliv skall jag fokusera på kortsiktiga projekt. Varför planera hela livet när jag kan dö i morgon?
Skärpning, får bara mer ångest av att vandra längre fram än nödvändigt i tankarna.
Jag hjälpte en kille idag med en ganska viktig och svår sak. Tacksamheten han visade mig var så vacker! Jag blev uppriktigt glad! Massa kärlek.
Mia
Det som är lite störande är att jag fattar varför jag är det. Det är liksom bara ännu en bekräftelse på hur bräcklig jag är. Petar någon på mig så faller jag ihop i en hög. Önskar jag hade en psykisk buffert. Men så fort jag tänker på allt jag måste göra blir jag helt knäsvag och paniken smyger sig på för att sedan uppsluka mig helt och jag ligger på golvet bedövad av ångest.
Men min statistiktenta är inlämnad! Jag är inte helt nöjd, men det skiter jag i, det skall vara tillräckligt för att bli godkänd vilket är mitt mål. Något säger mig att jag har lagt ner mer arbete på den än många andra som har jobbat i stora grupper om 8 personer.
Min nya legitimation närmar sig. Jag har betalat avgiften OCH skrivit ut kvittot. Duktiga mig. Nu fattas bara att gå dit och faktiskt ta en dålig bild och beställa det. Man kan inte vara 26 år och tro att man kommer att ta körkort snart när man inte har gjort det trots att jag har övningskört vilket ju typ är 6 år sedan nu. Tiden går så fort, vad har man åstadkommit egentligen?
Jag har sorterat in alla papper från kursen i en pärm som jag absolut aldrig kommer att öppna. Men det spelar ingen roll, jag har ordning och reda vilket stärker min känsla av kontroll. Nu skall jag bara göra klart min sista hemtenta i epidemiologi (lite mer intressant än statistik). Den har varit klar i två veckor nu, men jag ändrar ett ord om dagen ungefär så jag blir aldrig klar. Men nu skall den in, eller kanske i morgon...
Jag har rensat min plånbok och min anslagstavla för nu är min HALVTID bestämd. Wiiieeehoo! Så nu måste jag försöka uppbringa energi till detta projekt och ta mig igenom det för att förmodligen krascha totalt efteråt. Jag känner mig så tömd på energi när det gäller sådana långsiktiga projekt. Långsiktiga = 6 veckor. Hur skall jag överleva?
Torsdag den 27e januari skall jag försvara mina resultat.
Har jag gjort något mer... hmm... Nej, snart blir det hem o äta nått lätt innan träning ikväll (mammas bullar måste bort från röven nu).
Fan ta livet. Hoppas att träningen kan lösa min ångest lite. Vad skall man göra liksom? På ett sätt känner jag att man kanske har förstört jobbet lite. Jag har haft så mycket ångest här och förknippar jobbet med ångest, vet inte om det går att bryta?
Lite som med en dålig eller jobbig relation. Man kan besluta sig för att börja om, stryka ett streck över allt som varit, men ibland går det bara inte. Det finns kvar och ärren är så djupa att även om de är läkta så går de så djupt att det inte fungerar ändå.
Så idag har varit en liten omladdning, lite avslutning på en del av kursen, början på en ny del av kursen. Två veckor. Måste bita ihop för att sedan ladda om igen och börja på riktigt med förberedelser inför halvtiden.
Jag kan aldrig släppa det. Det går inte. Det hänger över mig hela tiden. Önskar att jag hade korta projekt som jag kunde avsluta och sedan börja på något helt annat.
I mitt framtida yrkesliv skall jag fokusera på kortsiktiga projekt. Varför planera hela livet när jag kan dö i morgon?
Skärpning, får bara mer ångest av att vandra längre fram än nödvändigt i tankarna.
Jag hjälpte en kille idag med en ganska viktig och svår sak. Tacksamheten han visade mig var så vacker! Jag blev uppriktigt glad! Massa kärlek.
Mia
Kakor
Min mamma vill att jag ska bli tjock! Kom hem med pepparkaka, småkakor och risgrynsgröt. Gott! Men inte så nyttigt.
Mia
Mia
söndag 28 november 2010
Kärlek
Jag är så känslosam just nu.
Sett riktig kärlek idag. På TV. Haha! Ensam mamma söker, så det är ju inte på låtsas.
Så vackert, så rent.
Hur olika människor reagerar. Så intressant. Hur jag tycker att valet egentligen är solklart.
Hur graden av engagemang så tydligt syns i ögonen, i deras minspel.
Men så fanns det andra val som inte var lika klara. Där en människa har så svårt att visa känslor och att uttrycka känslor.
Där en annan människa visar allt genom en enda blick, där ögonen skiner och kärlek går som färgade vågor ut från hela honom. Så vackert!
Men hur kan man veta vad som är rätt alla gånger?
Upprepade gånger nämndes "han har växt och utvecklats så mycket under den tiden vi har spenderat tillsammans". Jag tänkte, men vad betyder det egentligen? Betyder det att han var sämre från början? Eller betyder det att personen har potential att växa ännu mer, att kanske inte sluta växa?
Eller har det med ålder att göra? Att en man som är 24 år inte är lika "färdig" som en man som är 28? Att han kanske utvecklas just för att han kanske inte är så erfaren och att det kanske då betyder att han kanske inte har funnit sig själv? Det skulle ju vara farligt att välja en sån man eftersom att man faktiskt inte vet vad man väljer. Men det skulle ju också visa på en förmåga att lära sig, att anpassa sig, vilket kanske också är en värdefull egenskap.
Men många människor fortsätter ju att utvecklas hela livet, så vet man någonsin vad man väljer?
Är inte själva "problemet" att utvecklas åt olika håll under en relation, men samtidigt tillräckligt olika för att inte allt skall bli tråkigt? Att man skall tycka lika och inte längre ha något att ge varandra? Att inte längre ha ett utbyte. Som jag ju tycker är så viktigt.
En kärleksförklaring. Han kallade henne själsfrände. Det högg i hjärtat. Det var så otroligt vackert. Varje rörelsen han gjorde förtydligade hans statement. Det var som att varje cell i hans kropp vibrerade i samma riktning. Och de pekade alla i hennes riktning.
Jag drar paralleller till mig själv. Men vet inte vad jag skall tänka.
Jag har de senaste dagarna vandrat i tvivlens landskap. Men jag förstår varför.
Jag förstår att det bara är en reaktion. Att det bara är en osäkerhet. En rädsla som har fötts för att steget att ta är så stort. Men egentligen är det inte stort. Vi bestämmer själva vad som är stort och det är bara ditt psyke som begränsar dig. Lurar dig att tro att det är stort.
Hjärtat. Det kan vara stort för hjärtat. Men om man inte vågar. Så kommer man ingen vart.
Det krävs mod att agera och älska som att man vore oförstörbar.
Det är sanningen.
Robyn beskriver det bra.
Sett riktig kärlek idag. På TV. Haha! Ensam mamma söker, så det är ju inte på låtsas.
Så vackert, så rent.
Hur olika människor reagerar. Så intressant. Hur jag tycker att valet egentligen är solklart.
Hur graden av engagemang så tydligt syns i ögonen, i deras minspel.
Men så fanns det andra val som inte var lika klara. Där en människa har så svårt att visa känslor och att uttrycka känslor.
Där en annan människa visar allt genom en enda blick, där ögonen skiner och kärlek går som färgade vågor ut från hela honom. Så vackert!
Men hur kan man veta vad som är rätt alla gånger?
Upprepade gånger nämndes "han har växt och utvecklats så mycket under den tiden vi har spenderat tillsammans". Jag tänkte, men vad betyder det egentligen? Betyder det att han var sämre från början? Eller betyder det att personen har potential att växa ännu mer, att kanske inte sluta växa?
Eller har det med ålder att göra? Att en man som är 24 år inte är lika "färdig" som en man som är 28? Att han kanske utvecklas just för att han kanske inte är så erfaren och att det kanske då betyder att han kanske inte har funnit sig själv? Det skulle ju vara farligt att välja en sån man eftersom att man faktiskt inte vet vad man väljer. Men det skulle ju också visa på en förmåga att lära sig, att anpassa sig, vilket kanske också är en värdefull egenskap.
Men många människor fortsätter ju att utvecklas hela livet, så vet man någonsin vad man väljer?
Är inte själva "problemet" att utvecklas åt olika håll under en relation, men samtidigt tillräckligt olika för att inte allt skall bli tråkigt? Att man skall tycka lika och inte längre ha något att ge varandra? Att inte längre ha ett utbyte. Som jag ju tycker är så viktigt.
En kärleksförklaring. Han kallade henne själsfrände. Det högg i hjärtat. Det var så otroligt vackert. Varje rörelsen han gjorde förtydligade hans statement. Det var som att varje cell i hans kropp vibrerade i samma riktning. Och de pekade alla i hennes riktning.
Jag drar paralleller till mig själv. Men vet inte vad jag skall tänka.
Jag har de senaste dagarna vandrat i tvivlens landskap. Men jag förstår varför.
Jag förstår att det bara är en reaktion. Att det bara är en osäkerhet. En rädsla som har fötts för att steget att ta är så stort. Men egentligen är det inte stort. Vi bestämmer själva vad som är stort och det är bara ditt psyke som begränsar dig. Lurar dig att tro att det är stort.
Hjärtat. Det kan vara stort för hjärtat. Men om man inte vågar. Så kommer man ingen vart.
Det krävs mod att agera och älska som att man vore oförstörbar.
Det är sanningen.
Robyn beskriver det bra.
Helgen
Varrierande helg.
Snö, snö, snö. Här för att stanna verkar det som. Nästan 10 minus ute.
Något jag verkligen avskyr är allt grus och småsten som hamnar överallt. På spårvagnen tex. Människor som inte lyfter på fötterna. Skär sönder mina öron!
Hittade dessa kängor på Monki, tyckte de va coola, hade jag velat ha, men skulle nog inte använda de så mycket tyvärr. Måste vara lite ekonomisk...
Fika med Bella, har saknat henne så mycket! Ganska mysigt att sitta o kolla på folk o prata om resor, livet och själen. Måste åka ner o hälsa på henne snart.
Ser ganska mysigt ut:)
Ja, nu kan jag baja hur mycket jag vill för jag har precis köpt 18 toarullar! Det var mycket billigare än att köpa 4 så jag tänkte varför inte... Hade jag velat ta en liten fikapaus på vägen hem hade jag haft en stol:) Bara positiva saker. Blir jag påkörd av en bil så har jag en naturlig krockkudde! Eller om någon på gatan vill boxa lite på mig så kan jag blocka! Fantastiskt!
Så här ser det ut i mitt kök efter min o mammas middag igår. Jaja, väntar jag lite till får jag kanske husdjur:) Jag älskar ju djur!
Nu kan jag inte fly mer!
23 timmar kvar innan hemtentan skall vara inne. Dags att börja putsa på den...
Jag älskar statistik. Jag älskar statistik. Jag älskar statistik. Jag älskar statistik. Jag älskar statistik. Jag älskar statistik.
Nej det funkade inte. Fan.
Mia
Snö, snö, snö. Här för att stanna verkar det som. Nästan 10 minus ute.
Något jag verkligen avskyr är allt grus och småsten som hamnar överallt. På spårvagnen tex. Människor som inte lyfter på fötterna. Skär sönder mina öron!
Hittade dessa kängor på Monki, tyckte de va coola, hade jag velat ha, men skulle nog inte använda de så mycket tyvärr. Måste vara lite ekonomisk...
Fika med Bella, har saknat henne så mycket! Ganska mysigt att sitta o kolla på folk o prata om resor, livet och själen. Måste åka ner o hälsa på henne snart.
Ser ganska mysigt ut:)
Ja, nu kan jag baja hur mycket jag vill för jag har precis köpt 18 toarullar! Det var mycket billigare än att köpa 4 så jag tänkte varför inte... Hade jag velat ta en liten fikapaus på vägen hem hade jag haft en stol:) Bara positiva saker. Blir jag påkörd av en bil så har jag en naturlig krockkudde! Eller om någon på gatan vill boxa lite på mig så kan jag blocka! Fantastiskt!
Så här ser det ut i mitt kök efter min o mammas middag igår. Jaja, väntar jag lite till får jag kanske husdjur:) Jag älskar ju djur!
Nu kan jag inte fly mer!
23 timmar kvar innan hemtentan skall vara inne. Dags att börja putsa på den...
Jag älskar statistik. Jag älskar statistik. Jag älskar statistik. Jag älskar statistik. Jag älskar statistik. Jag älskar statistik.
Nej det funkade inte. Fan.
Mia
fredag 26 november 2010
Destruktiv
Ännu en fredag kommen. Vad ska man göra?
Träna o gå hem o äta en ananas?
Supa sig medvetslös och skapa problem för sig själv?
Det är frågan.
Hej, jag heter Mia, jag är troligtvis en aning destruktiv idag.
Mia
Träna o gå hem o äta en ananas?
Supa sig medvetslös och skapa problem för sig själv?
Det är frågan.
Hej, jag heter Mia, jag är troligtvis en aning destruktiv idag.
Mia
torsdag 25 november 2010
Skala av
Fix hemma på kvällen.
Tom i huvudet.
Kollar på paradise hotel, intriger och falska spel. Skall jag vara ärlig så känns det som min verklighet också. Fast de röker o super mer.
Skalar av hemma. Gillar det. Less is more.
Tvättat. Diskat. Haft ångest. Ignorerat ångesten. Japp. Min läkare sa att jag skulle höja dosen efter ett par veckor av nedåtgång. Är det nu?
Jag mår bra, tränar, äter okej, träffar vänner, umgås med de som betyder nått. Men fortfarande deppig som fan. Men jag väljer att tro att det är en normal fluktuation.
Livet måste ju förändras någon gång, man måste väl bara inse att det kanske inte alltid är lätt. Vore det lätt kanske man inte kan kalla det för förändringar.
Jag tror att för mig är det nog inte själva förändringarna som är jobbiga, det är tomheten som blir kvar efter som är jobbig.
Tomheten äter liksom upp en.
Fylld av tomhet, kan man vara det?
Men jag är inte tom, jag har massa känslor o kärlek inom mig, det är kanaliseringen som är svår.
Gillade snön i detta ljuset. Kontrast med stenar.
Mia
Tom i huvudet.
Kollar på paradise hotel, intriger och falska spel. Skall jag vara ärlig så känns det som min verklighet också. Fast de röker o super mer.
Skalar av hemma. Gillar det. Less is more.
Tvättat. Diskat. Haft ångest. Ignorerat ångesten. Japp. Min läkare sa att jag skulle höja dosen efter ett par veckor av nedåtgång. Är det nu?
Jag mår bra, tränar, äter okej, träffar vänner, umgås med de som betyder nått. Men fortfarande deppig som fan. Men jag väljer att tro att det är en normal fluktuation.
Livet måste ju förändras någon gång, man måste väl bara inse att det kanske inte alltid är lätt. Vore det lätt kanske man inte kan kalla det för förändringar.
Jag tror att för mig är det nog inte själva förändringarna som är jobbiga, det är tomheten som blir kvar efter som är jobbig.
Tomheten äter liksom upp en.
Fylld av tomhet, kan man vara det?
Men jag är inte tom, jag har massa känslor o kärlek inom mig, det är kanaliseringen som är svår.
Gillade snön i detta ljuset. Kontrast med stenar.
Mia
Beyonce - Broken-Hearted Girl
Jag tror att jag har klarat mig lindrigt undan på känslofronten. Jag har haft turen att aldrig bli lämnad. Det har alltid varit mitt beslut att gå vidare, eller ett gemensamt beslut.
Undrar hur det känns att bli lämnad när man har ett liv tillsammans och när man tycker att allt är perfekt?
Det måste vara som att få ett slag rakt i ansiktet. Du är inte ens beredd. Du faller handlöst bakåt.
Hur ställer man sig upp igen?
Hur vågar man tro på kärlek igen efter det?
Det är en känsla jag inte upplevt. Men jag vet människor som gjort det. Hur blir man inte hård efter det?
Jag är inte människan som egentligen tror på kärlek, världen är för hemsk för det, människor är för skadade.
Undrar hur det känns att bli lämnad när man har ett liv tillsammans och när man tycker att allt är perfekt?
Det måste vara som att få ett slag rakt i ansiktet. Du är inte ens beredd. Du faller handlöst bakåt.
Hur ställer man sig upp igen?
Hur vågar man tro på kärlek igen efter det?
Det är en känsla jag inte upplevt. Men jag vet människor som gjort det. Hur blir man inte hård efter det?
Jag är inte människan som egentligen tror på kärlek, världen är för hemsk för det, människor är för skadade.
På ett sätt kan jag ändå undra om det inte känns skönt att känna något? Istället för att vara kall och hård, där man stänger av alla känslor och kontakten med sig själv så som jag gör. Jag vet inte.
Låten är iallafall väldigt vacker och det är Beyonce också.
onsdag 24 november 2010
C'est malade
Jag har pillat med bloggen! Nya bilder o sånt.
Var på step förut, bra pass, men väldigt speciellt. Ledaren hade många kluriga steg o många snurrar. Jag blir lite yr i huvudet av att snurra så mycket... Vissa steg var lite roliga, får nog ta o öva lite hemma på att skaka rumpa så som hon gjorde. Jag såg nog mest ut som en lastbil när jag försökte härma henne.
Jag hade brädan på samma nivå som på bodypumpen! Första gången och jag kan tala om att det var sjukt mycket jobbigare! C'est malade som fransmännen skulle ha sagt. Kommer kännas i benen i mån.
I helgen kommer min fina Bella hem och det skall bli så härligt att träffa henne. Har saknat henne massor och skall bli kul att höra om hennes resa till Indonesien. Fantastiska bilder har hon tagit.
Hittade denna bilden när jag uppdaterade bloggen. Ja, vad skall man säga?
Var på step förut, bra pass, men väldigt speciellt. Ledaren hade många kluriga steg o många snurrar. Jag blir lite yr i huvudet av att snurra så mycket... Vissa steg var lite roliga, får nog ta o öva lite hemma på att skaka rumpa så som hon gjorde. Jag såg nog mest ut som en lastbil när jag försökte härma henne.
Jag hade brädan på samma nivå som på bodypumpen! Första gången och jag kan tala om att det var sjukt mycket jobbigare! C'est malade som fransmännen skulle ha sagt. Kommer kännas i benen i mån.
I helgen kommer min fina Bella hem och det skall bli så härligt att träffa henne. Har saknat henne massor och skall bli kul att höra om hennes resa till Indonesien. Fantastiska bilder har hon tagit.
Hittade denna bilden när jag uppdaterade bloggen. Ja, vad skall man säga?
tisdag 23 november 2010
Pink Floyd
Fullt upp igår, jobbade som en dåre på statistikhemtentan. Är klar med allt jag kan göra själv.
Middag efter sjukt jobbigt träningspass!
Nu på jobbet o planerar inför halvtidsseminarium i januari. Papper och massa administrativt fix. Gillar det på sätt o vis för man kan snabbt bocka av saker bara man sätter sig ner o gör de. Men samtidigt är byråkrati en sån tidsslösare...
Ljudet av traktorn som plogar snön hörs in. I mina lurar spelas Pink Floyd. Lite konstigt humör idag tror jag. Men är väldigt tillfreds på många sätt.
Mia
Middag efter sjukt jobbigt träningspass!
Nu på jobbet o planerar inför halvtidsseminarium i januari. Papper och massa administrativt fix. Gillar det på sätt o vis för man kan snabbt bocka av saker bara man sätter sig ner o gör de. Men samtidigt är byråkrati en sån tidsslösare...
Ljudet av traktorn som plogar snön hörs in. I mina lurar spelas Pink Floyd. Lite konstigt humör idag tror jag. Men är väldigt tillfreds på många sätt.
Mia
måndag 22 november 2010
Förlåt
Jag vet att det är svårt att se när människor gör misstag. Tycker man om någon är det ännu värre. Men något som människor kanske glömmer bort ibland, jag inkluderad, är att alla kanske inte har samma uppfattning om vad ett misstag är.
Kanske har personen i fråga faktiskt tänkt igenom saken, noga vägt för och nackdelar, insett vad som offras och vad som krävs. Eller så skiter personen bara i det och följer sin känsla och kör all in.
Vem är man egentligen att tala om för denna människa att de gör fel?
Jag stötte för inte så länge sedan på en situation där jag tyckte att personen i fråga gjorde helt fel. Men jag har tänkt på det, och är inte så säker på att jag har rätten att säga vad jag tycker utan att bli tillfrågad. Jag sa inget heller, jag vill inte stampa någon på tårna, men jag blev tillfrågad om råd och kunde inte ge något. Situationen var så delikat att jag inte ansåg mig ha rätten att yttra mig. Det måste få vara upp till den personen.
Men ofta gör man nog fel i detta. Man dömer människor efter sina egna värderingar och normer utan att titta på hur denne persons liv faktiskt ser ut. Vart den människan kommer ifrån, vad den har varit med om, vad den har för drömmar och mål. Det är lätt att glömma att alla människor inte tänker som en själv, att alla inte vill samma sak. Men måste det innebära att man är sämre? Är det inte fantastiskt att människor är olika?
Vem är man att tala om för någon hur den skall leva sitt liv?
Vad som är rätt för dig kanske inte är rätt för mig. Jag skall tänka på det oftare.
Det vore hemskt att såra någon bara för att jag är för trångsynt.
Det handlar nog om respekt också. Respekt för att människor kan fatta sina egna beslut.
Är man en vän så finns man där ändå. Jag skall försöka vara en bättre vän. Förlåt om jag inte varit det.
Kanske har personen i fråga faktiskt tänkt igenom saken, noga vägt för och nackdelar, insett vad som offras och vad som krävs. Eller så skiter personen bara i det och följer sin känsla och kör all in.
Vem är man egentligen att tala om för denna människa att de gör fel?
Jag stötte för inte så länge sedan på en situation där jag tyckte att personen i fråga gjorde helt fel. Men jag har tänkt på det, och är inte så säker på att jag har rätten att säga vad jag tycker utan att bli tillfrågad. Jag sa inget heller, jag vill inte stampa någon på tårna, men jag blev tillfrågad om råd och kunde inte ge något. Situationen var så delikat att jag inte ansåg mig ha rätten att yttra mig. Det måste få vara upp till den personen.
Men ofta gör man nog fel i detta. Man dömer människor efter sina egna värderingar och normer utan att titta på hur denne persons liv faktiskt ser ut. Vart den människan kommer ifrån, vad den har varit med om, vad den har för drömmar och mål. Det är lätt att glömma att alla människor inte tänker som en själv, att alla inte vill samma sak. Men måste det innebära att man är sämre? Är det inte fantastiskt att människor är olika?
Vem är man att tala om för någon hur den skall leva sitt liv?
Vad som är rätt för dig kanske inte är rätt för mig. Jag skall tänka på det oftare.
Det vore hemskt att såra någon bara för att jag är för trångsynt.
Det handlar nog om respekt också. Respekt för att människor kan fatta sina egna beslut.
Är man en vän så finns man där ändå. Jag skall försöka vara en bättre vän. Förlåt om jag inte varit det.
En väg - många mål
Vill egentligen lägga mig o läsa. Är trött, men inte tillräckligt trött för att sova.
Har så mycket tankar som rör sig.
Helgen har bestått av gråt och sorg, glädje och skratt, vänner och kärlek.
En bra helg.
Jag har funderat på hur svårt det är att vara stark när man känner att man inte har något att kämpa för.
Men när man har det så förändras allt. Jag tänker på mammor som har fått kämpa för sina barn, politiska flyktingar, naturkatastrofer. När man inte har nått annat val än att vara stark. När det man kämpar för är betydande för hela ens existens. Du kan lägga dig ner och skrika på gatan men det kommer inte förändra något.
Värre är känslan av vanmakt. Att känna att vad man än gör så förändrar man inget. Andra fattar beslut åt dig, och du måste finna dig i det. Kanske måste man ibland bortse från sina egna krav på omgivningen för att nå ett högre mål. Jag kan förstå det, men jag har fortfarande svårt att acceptera känslan.
Efter allt som hände i fredags inser jag att jag inte har något som håller mig kvar här. I denna existens, detta liv, detta land. Jag har bara stannat av ett fåtal anledningar. När jag nu befinner mig i en helt ny situation, där jag inser att jag har makten att förändra, att jag inte längre behöver ta hänsyn till någon annan, där mina beslut endast kommer att påverka mig själv. En situation där jag inte kommer att skada någon annan.
Människor. Det finns många människor, och många åsikter.
Trots att jag inte drömmer om det som så många andra drömmer om, att jag på något sätt inte omfattas av normen, så känner jag att jag måste göra något nu. Inte sen, inte om ett år, nu. Vem kan tala om för mig hur mitt liv ser ut om ett år?
Mitt hjärta finns inte här, har aldrig gjort trots att jag har älskat så mycket.
Ett sökande. Började för länge sedan.
Tiden att finna kanske är nu. Kanske finns det inget att finna?
Men ibland kanske det är vägen dit som är viktig och inte själva målet.
Har så mycket tankar som rör sig.
Helgen har bestått av gråt och sorg, glädje och skratt, vänner och kärlek.
En bra helg.
Jag har funderat på hur svårt det är att vara stark när man känner att man inte har något att kämpa för.
Men när man har det så förändras allt. Jag tänker på mammor som har fått kämpa för sina barn, politiska flyktingar, naturkatastrofer. När man inte har nått annat val än att vara stark. När det man kämpar för är betydande för hela ens existens. Du kan lägga dig ner och skrika på gatan men det kommer inte förändra något.
Värre är känslan av vanmakt. Att känna att vad man än gör så förändrar man inget. Andra fattar beslut åt dig, och du måste finna dig i det. Kanske måste man ibland bortse från sina egna krav på omgivningen för att nå ett högre mål. Jag kan förstå det, men jag har fortfarande svårt att acceptera känslan.
Efter allt som hände i fredags inser jag att jag inte har något som håller mig kvar här. I denna existens, detta liv, detta land. Jag har bara stannat av ett fåtal anledningar. När jag nu befinner mig i en helt ny situation, där jag inser att jag har makten att förändra, att jag inte längre behöver ta hänsyn till någon annan, där mina beslut endast kommer att påverka mig själv. En situation där jag inte kommer att skada någon annan.
Människor. Det finns många människor, och många åsikter.
Trots att jag inte drömmer om det som så många andra drömmer om, att jag på något sätt inte omfattas av normen, så känner jag att jag måste göra något nu. Inte sen, inte om ett år, nu. Vem kan tala om för mig hur mitt liv ser ut om ett år?
Mitt hjärta finns inte här, har aldrig gjort trots att jag har älskat så mycket.
Ett sökande. Började för länge sedan.
Tiden att finna kanske är nu. Kanske finns det inget att finna?
Men ibland kanske det är vägen dit som är viktig och inte själva målet.
söndag 21 november 2010
Pill o fix
Jag hatar tjejiga grejer som att måla naglarna. Men ibland är det ju nödvändigt.
Fila, ta bort gammalt, tvätta, fila igen, måla nytt.
Tänkte förnya mig o använda helt nya färger. Händerna fick Hello Kitty nagellack från Tokyo. Lite för glittrigt dock.
Fossingar fick mörklila. Meh, helt okej. Ombyte förnöjer.
Mia
Fila, ta bort gammalt, tvätta, fila igen, måla nytt.
Tänkte förnya mig o använda helt nya färger. Händerna fick Hello Kitty nagellack från Tokyo. Lite för glittrigt dock.
Fossingar fick mörklila. Meh, helt okej. Ombyte förnöjer.
Mia
Min helg i bilder
Man kan faktiskt dricka vin själv utan att vara alkoholist. Bara ett glas.
Hamnade på Lounge(s) med Jackie. Massa folk verkligen! Träffade massa gamla vänner också. Vissa har jag inte träffat på fyra år!
Mycket trevliga konversationer hade vi, måste göras om snart!
Fina Jackie.
Nere på trancegolvet. Precis när vi hämtat ut jackorna kom en jättebra låt så vi dansade med jackor o allt. Det blir alltid så:)
Idag har jag ätit sharon-frukt! Älskar!
Hur kommer det sig att jag inte kan göra dessa saker utan klanta mig?
1. Hälla upp vatten ur en tillbringare. Jag spiller alltid!
2. Vattna blommorna. Det slutar alltid med att vatten svämmar över ner på golvet.
3. Poppa popcorn i micron. Det slutar alltid med att det ryker ur micron och det är en svart klump i mitten av påsen.
Allvarligt, hur svårt ska det vara att micropoppa?
Mia
Hamnade på Lounge(s) med Jackie. Massa folk verkligen! Träffade massa gamla vänner också. Vissa har jag inte träffat på fyra år!
Mycket trevliga konversationer hade vi, måste göras om snart!
Fina Jackie.
Nere på trancegolvet. Precis när vi hämtat ut jackorna kom en jättebra låt så vi dansade med jackor o allt. Det blir alltid så:)
Idag har jag ätit sharon-frukt! Älskar!
Hur kommer det sig att jag inte kan göra dessa saker utan klanta mig?
1. Hälla upp vatten ur en tillbringare. Jag spiller alltid!
2. Vattna blommorna. Det slutar alltid med att vatten svämmar över ner på golvet.
3. Poppa popcorn i micron. Det slutar alltid med att det ryker ur micron och det är en svart klump i mitten av påsen.
Allvarligt, hur svårt ska det vara att micropoppa?
Mia
lördag 20 november 2010
Hantverkar-Mia is back!
Då var der dags igen:) Haha, jag gillar spika o sånt, det är kul!
Spacklade igen lite hål och hängde upp en tavla.
Jag älskar min verktygslåda o mina verktyg! På något sätt är det frihet att kunna ha allt man behöver, slippa fråga människor om hjälp. Jag klarar mig själv. Jag kan montera ihop mina möbler och jag kan spika upp mina tavlor.
Min japantavla har fått ett nytt hem. Älskar den verkligen.
Bästa av allt, Wwiiihhoo! Mer plats i garderoben!
Hela den fyra våningar höga skohyllan är min! De får ändå inte plats, men ändå.
Shoes, we love them.
Mia
Spacklade igen lite hål och hängde upp en tavla.
Jag älskar min verktygslåda o mina verktyg! På något sätt är det frihet att kunna ha allt man behöver, slippa fråga människor om hjälp. Jag klarar mig själv. Jag kan montera ihop mina möbler och jag kan spika upp mina tavlor.
Min japantavla har fått ett nytt hem. Älskar den verkligen.
Bästa av allt, Wwiiihhoo! Mer plats i garderoben!
Hela den fyra våningar höga skohyllan är min! De får ändå inte plats, men ändå.
Shoes, we love them.
Mia
fredag 19 november 2010
En inte alls vanlig fredag
Ja, det var ju det här med den psykiska hälsan. Jag vet snart inte vad som är fram eller bak. Om jag mår dåligt som en normal människa gör eller om jag mår dåligt på ett depressionsvis. Förmodligen lite av båda.
Jag var på stan för att köpa grejer, kom hem med detta. Lite onödigt, lite nödvändigt. De två matpåsarna går helt klart under kategorin onödigt. Man kan leva på clementiner. Faaaaktisskkt.
Utanför dörren stod denna blomma som mamma lämnat till mig. Tack finaste mamma!
Plattång! Den jag fick av annelie har mysteriskt gått sönder, så fick bli denna dyra Björn Axén. Jag hoppas den är fantastiskt bra nu..,
Jag impulsringde Jonas o frågade om han hade lust att komma o röja undan lite grejer. Måste bli gjort. Han sa javisst, han har alltid varit impulsiv som mig, gillar den egenskapen. Jag bjöd på mat. En trött o hungrig man är en gnällig man så det skulle ju inte funka. Men det blev jättebra. Så tacksam för det.
Vi spenderade fyra timmar med att packa ner grejer o ta ner hyllor etc. En sväng på vinden, packa ner alla tv-spel o sånt som kan vara kul för honom att ha hemma. Bortsett från ett totalt breakdown från min sida i en timma så gick det jättebra. Fin man o så glad att jag fått de åren med honom. Jag vill så att han skall vara lycklig och han ser mycket gladare o tillfreds ut nu än när vi bodde ihop. Det betyder mycket för mig.
Nu skall jag bara ta tag i mig själv också. Suck.
Mia
Jag var på stan för att köpa grejer, kom hem med detta. Lite onödigt, lite nödvändigt. De två matpåsarna går helt klart under kategorin onödigt. Man kan leva på clementiner. Faaaaktisskkt.
Utanför dörren stod denna blomma som mamma lämnat till mig. Tack finaste mamma!
Plattång! Den jag fick av annelie har mysteriskt gått sönder, så fick bli denna dyra Björn Axén. Jag hoppas den är fantastiskt bra nu..,
Jag impulsringde Jonas o frågade om han hade lust att komma o röja undan lite grejer. Måste bli gjort. Han sa javisst, han har alltid varit impulsiv som mig, gillar den egenskapen. Jag bjöd på mat. En trött o hungrig man är en gnällig man så det skulle ju inte funka. Men det blev jättebra. Så tacksam för det.
Vi spenderade fyra timmar med att packa ner grejer o ta ner hyllor etc. En sväng på vinden, packa ner alla tv-spel o sånt som kan vara kul för honom att ha hemma. Bortsett från ett totalt breakdown från min sida i en timma så gick det jättebra. Fin man o så glad att jag fått de åren med honom. Jag vill så att han skall vara lycklig och han ser mycket gladare o tillfreds ut nu än när vi bodde ihop. Det betyder mycket för mig.
Nu skall jag bara ta tag i mig själv också. Suck.
Mia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)