Jag är irriterad. På världen. På Facebook. Hur kommer det sig att mina vänner antingen är sportfånar, bakandes hemmafruar, eller uttråkade mammor? Själv är jag nämligen helt perfekt och har det mest intressanta livet i världen. Varför stör jag mig? Jag tror att det kan vara så här: Jag är sjukt uttråkad, jag spenderar för mycket tid på Facebook, och jag har helt enkelt inget att störa mig på. Jag borde verkligen skaffa mig ett liv. Eller kanske läsa en bok? Jag skall börja göra det. Det här "jag är ensam-datanörd-filmtittare-krama mig"-livet funkar liksom inte i längden.
Bitter som jag är så tänker jag gnälla lite till. Det är kul med folk som gnäller. Det funkar ju för alla andra.
Jag är så tacksam för att livet har utvecklats sig som det har gjort. Jag vet att ingen tror det, men jag är så tacksam. Jag är så glad att människor jag bryr mig om mår bra, och att människor jag inte bryr mig om lämnar mig ifred. Jag ser så mycket lycka varje dag, folk som gifter sig på jobbet, folk som byter jobb och folk som utvecklas.
Nu till gnället. Det finns andra, icke självständiga människor (syftar inte på någon specifik person), som jag är så glad att jag slipper! Tack!
Kärlek. Och kärlek som dör.
Kärlek gör folk dumma. Gör att de står ut med saker de inte hade gjort i vanliga fall. Men det gör helt fantastiska saker också. Men eftersom vi gnäller just nu så kan vi fokusera på all det negativa.
...
Gjort, och nu släppt det.
Jag är så glad att jag är själv. Dramaqueens, mansbebisar, you name it.
Jag är fortfarande glad. Jätteglad. Jag skall åka till Australien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar