Jag hör musik som inte finns

Jaha, då sitter man här igen. Mitt i natten. Flyttar mig mellan soffan och sängen. Går fram till fönstret och kollar ut. Som att jag väntar på någon. På en gäst som aldrig dyker upp.

Kollar lite random bloggar. Vet inte riktigt vad jag gör och har gjort men klockan är 2. Fattar inte hur den kunde bli det.
Jag kan däremot säga vad jag inte gjort.
Jag har inte packat upp. För mina saker och väskor ligger utspridda på golvet. Alla golv.
Kom hem vid ett på dagen. Slet upp väskan och hämtade vad jag behövde för en dusch. Pratade sedan med några vänner ett par timmar tills att jag kom på att jag visst inte ätit ett ordentligt mål mat sedan i Indien... Vilket borde vara typ 30 timmar sedan.
Pizza kanske? Handlade lite frukost också. Självklart, SJÄLVKLART är det glashalt ute, snöar som aldrig förr, är skitmörkt... Och jag glömde glasögonen. Så typiskt mig.
Tryckte i mig pizzan. Magen ser ut som sjunde månadens graviditet.

Och nu kan jag inte sova. Jag borde vara jetlagad, vilket innebär att klockan är sju på morgonen nu... Och då borde jag vara döendes, men icke. Sovit har jag inte gjort sedan natten till lördag.
Jo just det, jag sov ju typ i 15 minutersintervaller på flyget till Paris. Skönt är rätt ord. Skönt.

Ser nu att jag har något slemmigt under min nagel. Pizza? Flygplansmat? Gamla hudrester? Vem vet. Undvika tanken är nog bäst för den lilla hypokondrikern som bor inne i oss alla. (åh, OMG, det kan vara någon farlig liten svamp eller nått annat hemskt som eventuellt kan börja leva på natten och fräta bort mitt finger)

Kollade i almanackan, suck, skall till gynekologen i mån. Det är precis vad man vill göra när man har avslutat en antibiotikakur (känner inte av något, men, vem vet, kanske i någon liten vrå?).

De små ryckningarna kommer. Ja, jag har glömt min medicin. Igen. Men varför måste man ta de med mat? De borde ju fatta att jag inte kan äta flygplansmat.
Jag svär att jag hör musik. Nästan som klassisk musik. Men det måste vara i mitt huvud. Mina grannar sover vid den här tiden.
Desorienterad av sömnbrist, förvirring och utsättningssymptom.

Jag har skickat in visumansökan. Är det inte lustigt att jag måste uppge att jag inte galen? Jag skrattade så jag fick kramp. Jävla pizzans fel.

Ja. Det är något med det här stället. Jag får ingen ro. Sitter det i väggarna? Inga speciella tankar. Inga rädslor. Ingen specifik oro. Ingen förväntan. Det är ganska förbannat jättetomt (jag orkade inte skriva kommatecken mellan, men det skall det vara när man radar upp saker om det skall vara grammatiskt korrekt). Ja.
Jag låter som en galen människa som mumlar för sig själv i sin cell på mentalsjukhuset iförd tvångströja. Nej. Jag känner det så. Ja.



Kaffe och korv på flygplatsen.

Mia