Lyckligt begränsad

Om jag inte trodde att det fanns en plan för mig, så hade jag lagt mig ner och dött för länge sen.
Men jag tror också på att skapa sig en plan. Livet går inte ut på att vänta (tror jag), det går ut på att leva (hoppas jag).
Någonstans mellan dröm och verklighet, mellan hopp och förtvivlan, så hoppas jag hitta något. Jag vet inte vad, men jag hoppas att det är mening.

För en tillvaro så meningslös som denna, oavsett plan, är inte hur jag vill leva livet.
Jag vill finna ett hem. Och finna en någon. Som inte begränsar mig, som inte får mig att känna att jag lever i ett fängelse, som har egna tankar och idéer och inte bara anammar mina. En någon som jag kan leva ett liv med, inte bara dela det med.

Människor låter sina rädslor begränsa de så mycket. De tror att de är fria, och att de lever sina liv så som de vill leva det. De tror att de vet allt.
Sanningen är en helt annan. Men det spelar ingen roll, så länge de tror på det. För då är de lyckliga. Lyckligt begränsade.