När folk talar om sig själva så vill man ju alltid framställa sig så bra som möjligt. Framförallt när man har träffat en potentiell blivande partner. Gårdagen bjöd på diskussioner om just det. Hur människor ofta beskriver hur de vill leva, istället för hur de faktiskt lever. Att de beskriver hur de vill vara, istället för hur de är. Lite intressant. Hur en relation långsamt kan falla isär just pga av den falska marknadsföring som hela tiden sker.
Uppenbarligen har jag ju lite problem med min verklighetsuppfattning. Eller, nej, egentligen inte. Jag delar den bara inte med gemene man. Jag tycker inte att det är intressant eller stimulerande att umgås med människor som hela tiden pratar om vad de vill göra, vad de drömmer om att göra, eller hur mycket de hatar sin nuvarande situation/jobb/partner etc. Jag förstår att det finns saker i livet som gör att man inte kan göra allt man drömmer om just nu. Just i det ögonblicket man har en tanke. Vad jag inte kan förstå är varför människor inte bara gör det? Tänk vad många människor det finns som inte har en möjlighet att göra saker. Handikappade, sjuka, förslavade människor. Min kompis som sitter i rullstol och är förlamad från midjan neråt, 30 år gammal, han drömmer om att gå igen. Men han kan inte gå igen. För forskningen ligger fortfarande på råttstadiet.
Så gör det. Kan du inte? Vem säger att du inte kan?
Sen finns det andra irriterande människor som säger att de gör exakt vad de vill göra, att de inte är fast i verkligheten och vardagen när det är så uppenbart att det är just det de är. Egoism. Helt okej om det bara handlar om dig själv. Men när man inkluderar andra människor i sin verklighet, när andra människor gör uppoffringar, och de fortfarande är blockerade av sin egoism och självömkan. Tragiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar