Min dator
I fucking hate you! Jag behandlar dig inte alltid med den kärlek och respekt du förtjänar. Jag har på dig alldeles för länge, jag har dig på soffan så att dina fläktar inte får in så mycket luft och kyla som du skulle ha behövt. Men jag städar dig iallafall. Som igår då jag avlastade dig från cirka 40 Gb. Scannade dig, diskrensade dig, defragmenterade dig. Nu har du hälften av allt minne kvar. Men - du hatar mig ändå. Det kunde varit värre, okej. Dessutom, life's a bitch. Grow up. (Snälla älskling funka bättre, jag älskar dig och kan inte leva utan dig).
Förändring
Förändring är ett av mina favoritord. Jag har ibland svårt att tro att människor kan förändras även om jag vet att det är sant. Men när man ser ett så tydligt exempel på det så blir jag bara varm i hjärtat.
En tjej, som jag lärde känna för många år sedan, praktexempel på en bimbo. Idag verkar hon ha blivit en vettig människa, med, faktiskt vettiga åsikter (konstigt nog). Där man inser att det man först såg kanske har en förklaring. Att det kanske inte var så ytligt, och det som var det kanske var en flykt från allt det andra. Jag försöker alltid att inte döma människor, för jag hatar att bli dömd själv, men jag skall tänka på det oftare. Det finns ofta mer än vad ögat ser vid första anblicken.
Min bästa vän
Du var min bästa vän. Jag älskade dig. Du fanns där när ingen annan fanns där. Du var min förankring till verkligheten. Men jag svek dig. Jag glömde bort att du var så viktig. Att jag var tvungen att vara varsam med dig. Men livet blev för mycket. Det blev för stressigt. Jag glömde bort dig. Trots att du låg där i sängen varje natt. Väntade på mig.
Nu fungerar du inte. Jag har försökt på alla sätt. Och det blir bara värre. Jag är rädd att jag måste ersätta dig. Men du skall veta - att jag älskade dig. Mer än jag älskat någon innan. Du förändrade mitt liv. Jag kommer aldrig glömma dig. Min kära iPhone.
Idag
Jag vaknade alldeles för sent. Så trött. Mådde inte bra. Gick upp, åt lite mat, duschade. Smörjde in mig med granatäpple. Men det gick inte. Fortfarande i koma. Gick och la mig igen. Vaknade 10 timmar senare. TIO. Med urinvägsinfektion. Jag visste det. Det var för bra för att vara sant. Fram med citronen. Men nu har jag antibiotika hemma. Men jag måste spara. Det kommer hända igen.
Jag hade så mycket jag ville göra idag. Men jag får göra det i morgon.
Två veckor
Idag om två veckor... Skall jag ha min halvtidskontroll. Är jag nervös? Nej, inte det minsta. Jag och en vän (inte min iPhone och inte en av mina "imaginary friends"), talade om vad man kan lära sig av att ha haft en depression. Vi kom fram till att man kan lära sig så mycket.
Man ser på livet på ett annat sätt. Man är mer tacksam för de få bra dagar man får tilldelat sig. Man inser vad som är viktigt. Och vad som inte är det. Jag menar inte att halvtidskontrollen inte är viktig. Det är den. Men vad är det värsta som kan hända? Jag kommer klara det. Jag kan mitt material. Jag är förberedd. Och jag kommer ha massa människor som kommer att kolla på mig i mer än en timme. Det finns folk som betalar för det. Jag borde vara lycklig.
Jag måste säga att jag har växt väldigt mycket under det sista året. Eller är det två år? Man blir minst sagt glömsk under en depression. Man tappar all uppfattning om tid. Även om det har varit en förfärlig tid, så är uppvaknandet och insikterna värt så mycket. Jag skulle inte önska att det var ogjort. Jag önskar att jag hade blivit sjukskriven, det hade hjälpt min rehabilitering, men nu är det ju som det är.
Halvtid - inte nervös. Jag känner ingenting. Jag är glad att jag får göra den.
Efter Indien
Jag undrar om inte Indien var det mest intressanta land jag har varit i? Ibland tar det lite tid för min hjärna att komma underfund med saker och bearbeta det som har hänt. Människorna är fascinerande där. På många sätt. Jag måste åka tillbaka en dag. Men då vill jag se Varanasi också.
Efter dryga två veckor av andra intryck än snö och jobb så inser jag hur mycket jag behöver komma bort. Hur bräcklig jag är.
Jag har verkligen förändrats och jag är så tacksam för det. Jag vet vad jag vill. Men jag är samtidigt så bräcklig. Jag hoppas att kunna madrassera hjärnan lite under de närmsta månaderna. Så att varje gång någon skakar mig, eller jag ramlar, så skall jag inte lida av hjärnskakning under veckor efter.
Fången
När jag är på resande fot så är jag väldigt annorlunda. Jag inser att det finns saker jag inte kan göra hemma. Hemma i min lilla lägenhet utan avgränsade rum, utan dörrar.
Det finns människor som inte kan plugga i samma rum som de skall sova i. De förknippar det rum där de har tentaångest i med något negativt och finner ingen ro att sova där. Jag har ett tag funderat på om det är samma med mig? I en lägenhet där jag spenderade så många dåliga dag. Där så mycket ångest fanns. Tryckte på väggarna så att de buktade ut.
För jag kan fortfarande inte läsa en bok hemma. Det går inte. Jag tror att det är lite fängelsekänsla över mitt hem.
Australien
När jag var liten var min dröm att åka till Australien. Jag läste massa böcker som utspelade sig där, och jag ville bli en flygande läkare. Fann det så fascinerande. Kontrasterna mellan hav, öken och snårig skog i Kakadu. Läste många böcker om tiden när förbrytare blev förda till Australien och deras kamp för ett liv. En kamp mot societeten, en kamp bort från slaveri.
Sen växer man upp och glömmer sina drömmar och de ersätts av andra.
Inte visste jag att livet skulle föra mig dit ändå.
Dålig
När jag gick i skolan var jag bäst. Jag var inte bäst i klassen på alla ämnen, men jag var bäst i klassen på många ämnen, och alltid bland de bästa. Varför? Ingen aning. Jag tyckte inte jag pluggade så mycket.
Men sen kom det en tid i gymnasiet då jag bara struntade i det. Hoppade av. Jag har aldrig kämpat efter det. Inte förrän jag började doktorera. Jag tyckte att jag fann mitt driv igen. Men jag har tappat det igen.
Skall sanningen fram så vet jag att det finns så mycket viktigare saker i livet. Men jag är fortfarande så trött på att känna mig dålig. Dålig för att jag inte kan ge det jag vill ge. Att förutsättningarna för att lyckas är så reducerade. Är det ett misslyckande att erkänna att man inte klarar av att fortsätta? Att just nu har jag inte styrkan att göra mitt bästa?
Alla Ex
Jag var alltid tjejen som hade stadiga förhållanden. Sen hade jag inte det. Men sen hade jag det igen. Och sen hade jag ingen. Självvalt celibat (om det nu finns något annat än självvalt celibat?). Men jag har också alltid varit tjejen som har varit vän med sina ex. Som går och fikar och pratar om livet. Kanske inte det första året efter break-up, men alltid sen.
Inom loppet av en vecka har alla mina ex (långvariga och inte mitt senaste) hört av sig. Trevligt. Alla har nya kärlekar. Det gör mig glad. Vad vill jag säga med detta? Ingen aning. Jag kom bara att tänka på det. Att jag är den enda av mina vänner som kan ha en bra relation med sina ex. Jag undrar ibland varför.
Jag skall träffa min senaste i morgon. Stämma av lite innan jag åker. Jag hoppas att vi en dag kommer vara vänner. Men om jag känner honom rätt så kommer det aldrig gå. Man måste respektera det.
Helgen
Jag hoppas på lite tid med mina tjejer. Jag saknar inte många, men jag kommer sakna ett fåtal.
Det hade varit kul att gå ut på riktigt någon dag. Utan att man vaknar drogad på någons soffa. Eller vaknar på soffan hemma med pommes frites över hela bordet och undrar hur fan man kom hem. Gå ut och ha kul bara. Utan missöden (är det möjligt?).
Tänk hur det var när man var yngre. Man röjde som att kvällen var den sista i ens liv. Fan vad jag kan sakna det. Det är annorlunda nu. Jag tänker inte vara så mogen som alla andra är, eller låtsas att de är. Jag vill bli redlös, dansa hela natten, ha kul med mina vänner, göra bort mig, röka alldeles för mycket, äta kebab innan jag går hem halv sex på morgonen.
Men det funkar inte så nu. Människor bryr sig alldeles för mycket om vad andra tycker. Du svarar bara inför dig själv - så varför bry sig. Så lever jag. Hence the loneliness.
Jag kommer avsluta detta långa inlägg med en bild jag hittade. När man ändå pratar om att vara yngre. Man var ju sjukt fjantig. Men det stämmer. Men killar som är svartsjuka kan vara sjukt elaka. Jag är glad att jag är en gammal tant nu. En 27-årig tant som inte orkar med all drama. Antingen älskar du mig eller så gör du inte det. Alla gråzoner däremellan kommer jag inte bry mitt sinne med, det är upptaget med att överleva.
Godnatt, om jag nu kan sova...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar