My biggest fear

Alla skapar sina liv. Oavsett om det handlar om familj, karriär eller kärlek. Jag börjar inse att livet som vuxen, där allas liv börjar falla på plats, är ett ganska ensamt liv. Ensamt tills man skapat ett nytt liv. Jag tror att det är där många i min omgivning är just nu.
Jag pratade om detta med några vänner. Jag kom på att jag tycker vi skall vara ensamma tillsammans. Kan ju vara trevligare än att vara ensam själv. De naiva idéer man hade när man var yngre, om evig vänskap, insåg man ju för länge sedan var helt fel. Men kanske kan man hålla fast vid några.

Har funderat på en annan sak. Hur kan man leva med en människa i mer än ett år, och sen komma på att jag inte har en enda aning om vem den personen är? Bilden jag hade av honom är helt fel. Det får mig att blir väldigt ledsen. Jag har alltid känt att oavsett hur saker har utveklats sig, så har jag alltid varit tacksam för det man har haft. Inget varar för evigt. Såg ett citat som var något sånt här: "Never regret anything that once made you smile".   Det sårar mig faktiskt att jag inte vet vem du är. En liten röst inom mig säger mig att det är för att du inte kan hantera smärta. Men en annan röst säger mig att det kanske alltid har varit så.

Jag mår bättre. Tack för antibiotika. När man vaknar på natten och har ont över njurarna så känns det som ett bra tillfälle att börja. Vi har alla våra plågor, men fanns det något jag önskade att jag slapp så är det det. Det gör att jag aldrig kan vara säker när jag är ute och reser, det gör att extrem smärta alltid kan komma när man minst anar det. Vanlig smärta kan jag göra något åt och uthärda, men inte denna smärta. Det är det värsta, att jag inte kan bota mig själv trots att jag vet vad jag behöver.

Det finns några saker som gör att jag inte kan slappna av. Flygbiljetten. Lägenheten.
Måste ta tag i det nu. Ju längre jag är hemma, desto mer uppenbart blir det. Jag kan inte. Jag orkar inte. Jag förmår inte. Det är som att jag är oförmögen att prestera. Hur skall jag klara av detta? Hur i hela världen skall jag klara av det? Tanken blir mer och mer främmande för mig för varje dag. Det skrämmer livet ur mig.

Det finns rädslor, och så finns det rädslor. Min största rädsla är inte att vara ensam. Jag tycker om att vara ensam. Jag kan förlora mig så mycket i mina tankar att jag inte känner mig ensam. Men, att känna mig ensam med en person jag lever med. Det är min största rädsla. Att jag skall känna mig ensam med dig.