Tid

Jag vet att ingen förstår. Hur skulle de kunna det?
Jag är som ingen annan.

Jag vill packa min väska. Ge mig av. Aldrig komma tillbaka.
För om jag tittar tillbaka på mitt liv. Så ser jag bara smärta.
För andra. För mig.

Jag börjar förstå. Förstå att jag inte kan försöka passa in.
För jag har försökt. Men det slutar alltid.
Slutar alltid med sorg.

Jag vill inte bära på det längre. Det blir för tungt.
Inte bara för mig. För andra.
Om det ända jag åstadkommer är att bryta ner och såra människor.

Hur kan det vara värt det?
Varför kan det inte få vara glada lärdomar?
Varför måste det alltid sluta i tårar?

Att livet blir tomt. Inte för mig, för det fanns inget att tömma.
Men för andra. Fylla de med smärta.
Tömma de på mening och kärlek.

Jag måste åka. Måste sluta. Lämna.
Lämna denna världen. Jag hör inte hemma här.
Jag måste gå själv. Och inte lämna någon bakom.