Är jag den enda som har en spellista som heter "Self torture"?
Jag är så dum. Jag vet vad som händer. Men ändå gör jag det.
Lisa Nilssons "Ett långsamt farväl". Jag har en hatkärlek för den låten.
Texten är så otroligt vacker. Men för mig innebär det den djupaste sorg.
Mitt känsloliv har ett eget liv just nu. Jag försöker att låta det vara, låta det säga mig vad det vill säga. Just nu passar texten in väldigt bra.
Jag önskar jag kunde säga att de är en fas vi går igenom
En storm vi måste orka rida ut
Och jag önskar jag kunde säga att vi klarar det tillsammans
Att allting kommer ordna sig till slut
Men hur säger man till nån att här tar vägen slut
Och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut
Ref:
Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
Här är din drottning utan krona
Likgiltig och trött
En sorglig figur, som du aldrig riktigt mött
Och när jag ser mig över axeln på åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat men också allting som vi fick
Och vad säger man till nån som vill börja om igen
Då det redan är försent, då man redan är på väg
Ref...
Jag tvår mina händer i kärlekens namn
Du kan vinna allt, du förlorar ibland
Men vägen som vi färdas på, den leder,
den leder ingenstans
Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen
För vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
( Känner mig alltför väl
Se mig i ögonen )
För vi kan bara vara de vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar