Att ge sig själv möjlighet att lyckas

Min mamma är så söt. Hon gav mig denna lilla bok. Massa små trevliga visdomsord som man ju självklart vet, men kanske har glömt.
Var o fikade med henne i veckan och hon sa till mig:
- Mia, jag är så glad, det märks att du är bättre nu.
Jag frågade hur hon märkte det. Hon svarade mig och sa att det märks på hur jag skriver och om vad jag skriver. Att jag visar intresse för saker som händer runt omkring mig.
Det gjorde mig glad att höra. Och det är sant, jag har märkt det själv.

Jag ägnar faktiskt ganska mycket tid åt att tänka efter just nu. Att göra allt med måtta. Jag är ingen människa som gör saker med måtta. Jag går antingen in för det med hjärta o själ eller inte alls.
Men jag försöker verkligen att begränsa mig just nu. Försöker att gå hem lite tidigare från jobbet även om jag känner för att jobba länge, jag vill inte bli manisk som jag alltid blir.

Jag försöker även att ge mig själv möjlighet att lyckas. Hur kan jag vara besviken på mig själv för att jag inte kommer upp till jobbet klockan åtta när jag lägger mig klockan fem på morgonen? Man måste ju skapa förutsättningar att lyckas. Man kan säga att jag är en hundvalp.

När man uppfostrar en hundvalp måste man se till att valpen lyckas och blir belönad, inte hålla på o "neja" för mycket och så. Inte säga "Nej Kiro", för då kommer han att förknippa sitt namn med något negativt. Man måste helt enkelt lägga övningen på en sådan nivå att valpen klarar av det och blir belönad. Jag menar inte att jag säger "bra Mia" med pipig och glad röst när jag lägger mig klockan tolv istället för klockan fem, jag menar bara att det är samma princip.

Det är klart att jag funderar mycket på sådana här saker eftersom att jag och min psykolog talar om det. Men det ger faktiskt utdelning. Om jag skulle beskriva vad terapin ger mig så skulle jag säga att jag lär mig att se mig själv utifrån och granska mina handlingar. Att förstå hur jag skall göra för att ge mig själv förutsättningar att lyckas leva ett sånt bra liv som möjligt. Mycket jag har gjort tidigare har varit helt ogenomförbart och jag har insett betydelsen av att ge sig själv begränsningar.

Vi pratade om att hitta lycka i livet, i vardagen, i jobbet, och det kan jag ju inte. Vi pratade om att resa, vad det är som ger mig så mycket tillfredsställelse i det och om jag inte kan hitta samma sak här. Vi pratade om barn och hon sa "det är ju också en resa att få barn". Det är sant, jag svarade henne att det nog är livets största resa.

Jag bläddrade lite i boken mamma gav mig i morse och hitta detta uppslag. Det talade till mig.