Men jag känner mig inspirerad att börja om. Vilket jag på sätt och vis gör. Livet börjar vända igen, och jag känner att jag kan hjälpa till själv. Ett år är borta men jag har lärt mig mycket. Det har gett mig insikter jag inte skulle vilja vara utan.
När jag var yngre var jag ensam. Jag var annorlunda, ur min tid. Jag lyckades dämpa de känslorna men tappade mig själv på vägen. Vändpunkten kom efter Mexico. Det är lite så jag definierar mitt liv, efter och innan Mexico. Sen gav jag upp lite igen o allt kom ikapp mig. Föll. Föll djupt och landade aldrig.
Men någonstans tändes det ett ljus. Jag såg det med en gång. Men vågade inte tro att det var sant. Rädd att varje gång jag stänger ögonen skall det vara borta när jag öppnar de igen. Men än så länge är det kvar. Och det brinner bara starkare och starkare.
Min slutsats är att jag är på rätt väg. Att jag har fått en anledning att se framåt. En bekräftelse på att det finns hopp. Att väntan är över. För hela livet har bara varit en väntan. En förberedelse. Vart vägen bär efter det vet jag inte. Men jag vet vart jag måste gå. Sen får jag se. Huvudsaken är att jag vet målet nu. Vägen dit har jag inte fullt klart för mig. Men jag vet att det skall gå. Går det inte, då vet jag. Vet att det finns en anledning och en mening med tillvaron. Men den var inte för mig.
Förändring. Varje dag finns det en längtan, som jag försöker fokusera på, få den att driva mig. Jag är inte perfekt, men jag vet mitt värde. Andra människor har inte med det att göra. För jag vet redan.
Sitter i soffan, mitt i natten, tänker, funderar. Tankarna bara skjuter iväg. Tänker på en stjärnhimmel där det faller stjärnor. Många, åt alla håll, korsar varandras banor, vissa möts, vissa faller bara. Så känns min hjärna just nu. Där varje tanke är en stjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar