Dagen efter jag har varit hos psykologen är jag alltid helt frånvarande. Borta. Det sätter igång så mycket i min hjärna, man rotar så mycket i det inre. Saker man vet, men som man måste plocka fram o granska. Kanske förstå de bättre. För första gången kände jag att hon förstod mig. Att hon kunde ge mig råd som hon hade belägg för. Jag har tidigare haft uppfattningen lite att hon försöker "begränsa mitt medvetande". Få mig att bli mer som folk i allmänhet är. Eller försöka rikta mina tankar mer mot "mindre extrema saker" än vad jag tänker på.
Hon vet att jag är en sökare, att jag reser för att jag söker. Hon förstår min ensamhet. Hon frågade mig rakt ut: "Vet du vad du söker?" Jag svarade självklart vet jag det.
Hon växte i mina ögon när hon sa till mig att jag inte behöver leva ett liv alla i min omgivning anser att jag skall leva. Jag får följa mina drömmar, o att om jag inte gör det kommer jag att utplåna mig själv. Det är ju saker jag också redan vet, men jag vill inte göra människor besvikna. Men hur är det om man gör sig själv besviken? Jag är ju själv ansvarig för min egen lycka. Varför är jag då så fokuserad på andras lycka och inte min egen? Hur kan det vara viktigare? Jag har inget svar på det, men det låter ju fullständigt korkat.
För två år sedan bestämde jag mig att jag aldrig skulle vänta på någon igen. Tiden går för fort för det. Jag har hållit mitt löfte. Nu gör jag ett annat löfte till mig själv. Jag har inte formulerat det, men jag känner i mitt hjärta vad jag skall göra.
Jag kom o tänka på ett citat jag var helt fascinerad av när jag var yngre. Så vackert. Det är förenat med mitt löfte.
"In a universe of ambiguity, this kind of certainty comes only once, and never again, no matter how many lifetimes you live."
Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar