Musik

Jag kommer bli hjärndöd. Det finns inget mer hjärndödande än att titta på TV. Okej, jag tittar inte, jag vill bara ha nått i bakgrunden så det inte blir så tyst. Jag hör saker annars. Saker som ingen annan hör. Så halvt hjärndöd kanske.

Jag hörde någon intervju med Emma Green, Sveriges bästa höjdhopperska. Jag har alltid varit lite kär i henne. Naturlig. Vacker på sitt egna sätt. Hon verkar så ödmjuk. Hon är bara ett halvår yngre än mig, det är det ju många som är men ändå. Hon berättade att hon var tillsammans med sin tränare, det vet jag ju, jag satt framför de i en biosalong en gång för flera år sedan. Så söta. Han är bara 6 år äldre än henne, trodde han var äldre. Konstigt det där med ålder ändå. Patrik var ju 6 år äldre än mig.

Nästa intervju var med Sarah Dawn Finer. Jag älskar ju hennes sång "Moving on". Jag kommer ihåg när jag gjorde slut med Patrik att jag lyssnade på den sången på repeat i timmar. Tårarna bara strömmade och jag kände så dåligt samvete. För vad vet jag inte. Hur som helst. Moving on. 

Hur kommer det sig att jag förknippar allting med musik? Jag kommer ihåg musik från att jag var 12 år gammal som jag förknippar med olika personer. De hör alltid ihop med personer. Det är lustigt. Än idag kan de framkalla väldigt starka känslor hos mig.