Det som är lite störande är att jag fattar varför jag är det. Det är liksom bara ännu en bekräftelse på hur bräcklig jag är. Petar någon på mig så faller jag ihop i en hög. Önskar jag hade en psykisk buffert. Men så fort jag tänker på allt jag måste göra blir jag helt knäsvag och paniken smyger sig på för att sedan uppsluka mig helt och jag ligger på golvet bedövad av ångest.
Men min statistiktenta är inlämnad! Jag är inte helt nöjd, men det skiter jag i, det skall vara tillräckligt för att bli godkänd vilket är mitt mål. Något säger mig att jag har lagt ner mer arbete på den än många andra som har jobbat i stora grupper om 8 personer.
Min nya legitimation närmar sig. Jag har betalat avgiften OCH skrivit ut kvittot. Duktiga mig. Nu fattas bara att gå dit och faktiskt ta en dålig bild och beställa det. Man kan inte vara 26 år och tro att man kommer att ta körkort snart när man inte har gjort det trots att jag har övningskört vilket ju typ är 6 år sedan nu. Tiden går så fort, vad har man åstadkommit egentligen?
Jag har sorterat in alla papper från kursen i en pärm som jag absolut aldrig kommer att öppna. Men det spelar ingen roll, jag har ordning och reda vilket stärker min känsla av kontroll. Nu skall jag bara göra klart min sista hemtenta i epidemiologi (lite mer intressant än statistik). Den har varit klar i två veckor nu, men jag ändrar ett ord om dagen ungefär så jag blir aldrig klar. Men nu skall den in, eller kanske i morgon...
Jag har rensat min plånbok och min anslagstavla för nu är min HALVTID bestämd. Wiiieeehoo! Så nu måste jag försöka uppbringa energi till detta projekt och ta mig igenom det för att förmodligen krascha totalt efteråt. Jag känner mig så tömd på energi när det gäller sådana långsiktiga projekt. Långsiktiga = 6 veckor. Hur skall jag överleva?
Torsdag den 27e januari skall jag försvara mina resultat.
Har jag gjort något mer... hmm... Nej, snart blir det hem o äta nått lätt innan träning ikväll (mammas bullar måste bort från röven nu).
Fan ta livet. Hoppas att träningen kan lösa min ångest lite. Vad skall man göra liksom? På ett sätt känner jag att man kanske har förstört jobbet lite. Jag har haft så mycket ångest här och förknippar jobbet med ångest, vet inte om det går att bryta?
Lite som med en dålig eller jobbig relation. Man kan besluta sig för att börja om, stryka ett streck över allt som varit, men ibland går det bara inte. Det finns kvar och ärren är så djupa att även om de är läkta så går de så djupt att det inte fungerar ändå.
Så idag har varit en liten omladdning, lite avslutning på en del av kursen, början på en ny del av kursen. Två veckor. Måste bita ihop för att sedan ladda om igen och börja på riktigt med förberedelser inför halvtiden.
Jag kan aldrig släppa det. Det går inte. Det hänger över mig hela tiden. Önskar att jag hade korta projekt som jag kunde avsluta och sedan börja på något helt annat.
I mitt framtida yrkesliv skall jag fokusera på kortsiktiga projekt. Varför planera hela livet när jag kan dö i morgon?
Skärpning, får bara mer ångest av att vandra längre fram än nödvändigt i tankarna.
Jag hjälpte en kille idag med en ganska viktig och svår sak. Tacksamheten han visade mig var så vacker! Jag blev uppriktigt glad! Massa kärlek.
Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar