Kärlek

Jag är så känslosam just nu.
Sett riktig kärlek idag. På TV. Haha! Ensam mamma söker, så det är ju inte på låtsas.
Så vackert, så rent.

Hur olika människor reagerar. Så intressant. Hur jag tycker att valet egentligen är solklart.
Hur graden av engagemang så tydligt syns i ögonen, i deras minspel.

Men så fanns det andra val som inte var lika klara. Där en människa har så svårt att visa känslor och att uttrycka känslor.
Där en annan människa visar allt genom en enda blick, där ögonen skiner och kärlek går som färgade vågor ut från hela honom. Så vackert!

Men hur kan man veta vad som är rätt alla gånger?
Upprepade gånger nämndes "han har växt och utvecklats så mycket under den tiden vi har spenderat tillsammans". Jag tänkte, men vad betyder det egentligen? Betyder det att han var sämre från början? Eller betyder det att personen har potential att växa ännu mer, att kanske inte sluta växa?

Eller har det med ålder att göra? Att en man som är 24 år inte är lika "färdig" som en man som är 28? Att han kanske utvecklas just för att han kanske inte är så erfaren och att det kanske då betyder att han kanske inte har funnit sig själv?  Det skulle ju vara farligt att välja en sån man eftersom att man faktiskt inte vet vad man väljer. Men det skulle ju också visa på en förmåga att lära sig, att anpassa sig, vilket kanske också är en värdefull egenskap.

Men många människor fortsätter ju att utvecklas hela livet, så vet man någonsin vad man väljer?
Är inte själva "problemet" att utvecklas åt olika håll under en relation, men samtidigt tillräckligt olika för att inte allt skall bli tråkigt? Att man skall tycka lika och inte längre ha något att ge varandra? Att inte längre ha ett utbyte. Som jag ju tycker är så viktigt.

En kärleksförklaring. Han kallade henne själsfrände. Det högg i hjärtat. Det var så otroligt vackert. Varje rörelsen han gjorde förtydligade hans statement. Det var som att varje cell i hans kropp vibrerade i samma riktning. Och de pekade alla i hennes riktning.

Jag drar paralleller till mig själv. Men vet inte vad jag skall tänka.
Jag har de senaste dagarna vandrat i tvivlens landskap. Men jag förstår varför.
Jag förstår att det bara är en reaktion. Att det bara är en osäkerhet. En rädsla som har fötts för att steget att ta är så stort. Men egentligen är det inte stort. Vi bestämmer själva vad som är stort och det är bara ditt psyke som begränsar dig. Lurar dig att tro att det är stort.

Hjärtat. Det kan vara stort för hjärtat. Men om man inte vågar. Så kommer man ingen vart.
Det krävs mod att agera och älska som att man vore oförstörbar.
Det är sanningen.

Robyn beskriver det bra.