Vissa dagar kan man vakna och inte veta vad dagen kommer ha i beredskap för dig.
Andra dagar kan man vakna och man vet precis vad som kommer hända.
Att den kommer se likadan ut som den innan.
Kaffet kommer smaka lika illa, arbetsinsatsen kommer vara like fattig, mötena kommer vara desamma.
Har man tur är någon på extra bra humör så att man kanske kan bli lite influerad.
Eller så vet man redan när man tittar ut genom fönstret på morgonen, när man fastnar med blicken och inte kan komma ihåg hur länge man har suttit och tittat på samma punkt, att dagen förmodligen kommer blir svår. Att något gick snett innan man ens såg det. Att världens orättvisor bara är för tunga att bära.
"Written in the stars" går på repeat just nu. Får mig att tänka att kanske finns det en högre mening med allt. Att det som händer kanske har en mening. Jag måste tro att det är så. Annars vet jag inte hur jag skulle kunna leva här. Hur skulle jag kunna gå upp på morgonen om allt bara var för intet? Men jag är inte härifrån. Jag vet inte varifrån jag är, men det är inte härifrån. Hoppet att någon känner likadant, att jag skall möta den människan, är egentligen allt som håller mig uppe. "Uppe" betyder förmodligen något helt annat för mig än vad det gör för andra.
En existens som inte har mer att erbjuda än detta är inget som intresserar mig.
Om jag nu tycker mig ha hittat något som jag har letat efter, varför ger jag mig inte av?
Det måste finnas ett syfte med det också. Även om jag inte kan se det.
För jag är inte rädd. Tvärtom. Jag längtar efter att få kasta mig ut i det okända.
Jag vill också sitta i ett vackert vitt rum. Om jag kunde få ro där. Känna stimulans där. Jag vill hitta en plats där min vilsna själ kan finna ett hem. Finna sin plats. Eller så är det som jag tror. Att den platsen inte existerar, att hela världen är mitt spelrum. Och att allt detta är fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar