Vill egentligen lägga mig o läsa. Är trött, men inte tillräckligt trött för att sova.
Har så mycket tankar som rör sig.
Helgen har bestått av gråt och sorg, glädje och skratt, vänner och kärlek.
En bra helg.
Jag har funderat på hur svårt det är att vara stark när man känner att man inte har något att kämpa för.
Men när man har det så förändras allt. Jag tänker på mammor som har fått kämpa för sina barn, politiska flyktingar, naturkatastrofer. När man inte har nått annat val än att vara stark. När det man kämpar för är betydande för hela ens existens. Du kan lägga dig ner och skrika på gatan men det kommer inte förändra något.
Värre är känslan av vanmakt. Att känna att vad man än gör så förändrar man inget. Andra fattar beslut åt dig, och du måste finna dig i det. Kanske måste man ibland bortse från sina egna krav på omgivningen för att nå ett högre mål. Jag kan förstå det, men jag har fortfarande svårt att acceptera känslan.
Efter allt som hände i fredags inser jag att jag inte har något som håller mig kvar här. I denna existens, detta liv, detta land. Jag har bara stannat av ett fåtal anledningar. När jag nu befinner mig i en helt ny situation, där jag inser att jag har makten att förändra, att jag inte längre behöver ta hänsyn till någon annan, där mina beslut endast kommer att påverka mig själv. En situation där jag inte kommer att skada någon annan.
Människor. Det finns många människor, och många åsikter.
Trots att jag inte drömmer om det som så många andra drömmer om, att jag på något sätt inte omfattas av normen, så känner jag att jag måste göra något nu. Inte sen, inte om ett år, nu. Vem kan tala om för mig hur mitt liv ser ut om ett år?
Mitt hjärta finns inte här, har aldrig gjort trots att jag har älskat så mycket.
Ett sökande. Började för länge sedan.
Tiden att finna kanske är nu. Kanske finns det inget att finna?
Men ibland kanske det är vägen dit som är viktig och inte själva målet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar