Holding hands

Det är en ganska fantastisk känsla att inte vara ensam. Att vakna och veta att snart kommer någon med kaffe till dig.
På något sätt är det annorlunda nu.

Att våga satsa trots att alla andra säger till dig att du är efterbliven, och faktiskt få fantastiska upplevelser. Fantastiska känslor. Känslor som betyder något.

Att få vakna och börja dagen med att känna att den har en mening. Att vilja gå upp ur sängen. Att inte veta vad dagen har i beredskap för dig.

Att den överväldigande känslan av meningslöshet som alltid hänger över axlarna är som bortblåst. Att livet inte bara har potential, för det har det alltid haft, utan också sann glädje och en känsla av att vara en del av ett team.

Att någon älskar dig för att de faktiskt ser vem du är. Att de förstår de känslor ingen annan förstår. Ser det som jag till en början desperat försöker visa och förklara. Ser det som jag sedan försöker gömma och glömma att det finns kvar där. Ser det som präglar mig så starkt, som skapar den tomhet och ensamhet jag alltid känner när jag är omgiven av andra människor.
Som ser mig som ingen annan någonsin sett mig.

Hur har jag kunnat leva mitt liv på något annat sätt innan?
Hur skall jag någonsin kunna leva mitt liv utan det igen?



Mia