Frihet

Kvällen igår spenderades med några nyfunna vänner. Vi (läs: de) spelade gitarr och sjöng. Jättetrevligt. Det är en sån sak som inte hade hänt i Sverige.



Jag känner mig återigen tacksam för vad jag funnit här.
Jag vet att alla (läs: nästan alla) tyckte att jag var komplett galen som åkte hit. Men efter ett år av depression, ångest och fångenskap så känns inget för stort eller för omöjligt att överkomma. Sedan vad jag fann här, det vet jag inte än. Hopp? Jag vet inte. Det är inte det viktiga.

Men när man känner att allt är skit och att man inte kan övervinna vardagen och alla små saker som faktiskt är livet, så ser jag det inte längre som ett misslyckande att erkänna för sig själv att man inte klarar av det. Att den vilja som krävs för att kunna uppbringa energin att ta sig för saker helt enkelt är frånvarande. För vem lever jag mitt liv?

Vem försöker jag imponera? Samhället? Jag inser att det inte spelar någon roll. Hur korkad får man bli om man gör saker för ett samhälle man inte vill leva i?
Sanningen är den att jag inte vet vad jag vill göra. Jag brinner inte för nått. Nu har jag fått det uppehåll jag ville ha, och jag försöker att vila, att promenera, äta bra. Nej, inga revolutionerande eller livsomvälvande upptäckter har gjorts än. Snarare tvärtom. Jag ser människor här, familjer, situationer, samhällen. Jag tycker synd om de på många sätt. Möjligheterna tycks få, de är fast i samma mönster, hela tiden lever de efter andras regler och normer. De har mindre frihet än hemma. Jag vill bara säga till de: "Hallå! Det finns mer i livet än detta! Ut och se er omkring, se vad som finns innan ni accepterar er tillvaro". Ingen är fri.
Ingen är verkligen fri. Vart kan man bli fri? Det är inte här, så mycket vet jag. Fortsätter frihetssökandet.

Mia