Detta byte av min medicin är inte kul. Det är hemskt. Jag har ångest. En annorlunda ångest. Jag mår dåligt. Jag fastar med blicken så som Annelie kom på mig med att göra en gång.
Jag känner mig helt bortdomnad, som att jag ser mig själv utifrån. Jag flyr från alla måsten igen. Jag har dåligt samvete för allt. Snälla ge mig ett slut.
Ge mig mindre distans till allt.
Ge mig vilja o lust. För jag orkar inte känna mig utanför. Jag orkar inte känna att jag förstör. Jag vill känna att jag lever. Men det gör jag inte. Jag älskar, men jag når inte fram. Jag bryr mig, men jag kan inte uttrycka det eller visa det.
Jag kan bara vara den halva, otillräckliga, avtrubbade, försökande människa jag är. Jag vill inte vara den personen. Jag vill vara mig, men jag har glömt bort vem det är. Jag är borttappad.
Jag såg en gång:
"Absent minded people dont get distracted, they get lost".
Sån känner jag mig.
Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar