Det som saknas

Människor är olika. Ett fåtal tilltalar mig på ett spirituellt plan. Och vissa människor träffar man och inom ett par minuter sitter man i en diskussion om livets mening, eller saker man inte berättar ens för människor man känt i flera år. För att människor är olika. För att människor spelar olika roller i ens liv.

Uppenbarligen har jag den senaste tiden haft identitetsproblem. Jag tror att jag fattade varför igår. Vissa människor kan verkligen få en att tänka efter, att se lösningar och problem man inte hade en aning om fanns där. Man kan lära sig saker om sig själv genom att tala med andra. Jag glömmer det ibland.

Vilsen. Det är svårt att inte känna sig vilsen i denna värld. Mening och kärlek får lämna plats för kommersialism, ytlighet, pengar m.m. Hur kan man inte tappa bort vad som är viktigt? Ännu mer skrämmande är faktiskt att man kanske till och med lyckas lura sig själv att dessa saker är viktiga.

Jag har vetat länge att jag tycker att livet är meningslöst. Inte allas liv, men mitt liv. Men jag insåg inte förrän nu att jag inte alltid har känt så. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag vilken stor betydelse känslan av mening i mitt liv har betytt för mig. Jag inser att det alltid har varit min inre drivkraft, att jag alltid tycker mig ha sett "tecken" i livet, riktlinjer för vilken väg om är rätt. De saknas nu. Eller egentligen inte. Jag vet att jag är på fel väg, men kan ändå inte se rätt väg, så jag fortsätter på fel väg i brist på annat.

Jag tror att jag kanske har kommit ett steg närmare att aktivt leta efter rätt väg igen.