Jag öppnade fönstret för att vädra innan jag skulle sova. En riktig isvind blåser in och jag känner hur den går ända in i märgen och liksom kramar mitt hjärta så att jag nästan tappar andan. Jag hoppas så att den kropp man har hittat i Länsmansgården inte är Elins. Men allt tyder väl på att det är det.
Jag tänker på hur hennes familj måste känna, hur de sitter sömnlösa och kramar varandra i förtvivlan. Så fruktansvärt. Tänk att förlora sitt barn när det är 27 år gammalt. Jag kan inte ens föreställa mig hur de känner. Men mitt hjärta o mina tankar finns hos de.
Jag tänker även på den kille som kommenterade i hennes Facebookgrupp som har skapats för att uppmärksamma händelsen av någon som kände henne.
Han börjar prata om att allt är invandrares fel, att Sverigedemokraterna har rätt och att de skall utvisas. Hur kan han vanhelga henne och hennes familj när de försöker hitta henne? Det är helt ofattbart! Jag tycker synd om honom, han kan inte må bra om han inte kan känna mer medkänsla än så. Jag hoppas att han vaknar upp någon gång.
Snälla Elin, lev, jag vill inte att det skall vara dig de har hittat. Jag kan verkligen inte sova. Ligger i tänker på henne och allt hon kan ha fått utstå.
Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar