It's time for me to fade away. Gammal E-type-låt, fråga mig inte varför jag kom o tänka på den.
Inte många förstår när man säger att man inte står ut med sig själv. Detta eviga tjat o ältande. Jag håller med. Varje tanke, varje infall, varje rörelse. Präglad av det som finns i mig. Hur kan man stänga av sig själv? Sociala spelregler kan inte längre appliceras. För det som var jag en gång, är borta. Hur kan man förklara det för någon? Det enda som är är kvarlämnat är skuld över att man inte längre kan hitta sig själv. Press över att det befintliga jaget inte duger. Inte räcker. Inte kan tryckas in i ramen för normen.
Möjligtvis är det ännu svårare för de okunniga. Saknaden och tomrummet tar överhanden, skapar frustration. Känslor jag inte kan förstå, som jag inte kan känna.
Vilket späder på ännu mer. Otillräckligheten har aldrig känts tyngre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar