Jag har märkt att många kommer in på bloggen efter att ha googlat "Clinique - Happy in bloom".
Ifall att det är så att någon är på jakt efter den som jag var så tänkte jag dela med mig om vart jag köpte den.
Sidan heter Nordicfeel.se och 50ml kostar 399 kronor.
Jag ödslade säkert 5 timmar på att hitta ett ställe som fortfarande har den, och till min vetskap finns den bara på Nordicfeel.
Man vet ju oftast vad man själv tycker gällande diverse saker. Vet man inte det, så känner man nog vad man tycker. Men ibland kan man inte riktigt formulera den där känslan eller åsikten i ord. För mig är det så iallafall.
När folk talar om sig själva så vill man ju alltid framställa sig så bra som möjligt. Framförallt när man har träffat en potentiell blivande partner. Gårdagen bjöd på diskussioner om just det. Hur människor ofta beskriver hur de vill leva, istället för hur de faktiskt lever. Att de beskriver hur de vill vara, istället för hur de är. Lite intressant. Hur en relation långsamt kan falla isär just pga av den falska marknadsföring som hela tiden sker.
Uppenbarligen har jag ju lite problem med min verklighetsuppfattning. Eller, nej, egentligen inte. Jag delar den bara inte med gemene man. Jag tycker inte att det är intressant eller stimulerande att umgås med människor som hela tiden pratar om vad de vill göra, vad de drömmer om att göra, eller hur mycket de hatar sin nuvarande situation/jobb/partner etc. Jag förstår att det finns saker i livet som gör att man inte kan göra allt man drömmer om just nu. Just i det ögonblicket man har en tanke. Vad jag inte kan förstå är varför människor inte bara gör det? Tänk vad många människor det finns som inte har en möjlighet att göra saker. Handikappade, sjuka, förslavade människor. Min kompis som sitter i rullstol och är förlamad från midjan neråt, 30 år gammal, han drömmer om att gå igen. Men han kan inte gå igen. För forskningen ligger fortfarande på råttstadiet.
Så gör det. Kan du inte? Vem säger att du inte kan?
Sen finns det andra irriterande människor som säger att de gör exakt vad de vill göra, att de inte är fast i verkligheten och vardagen när det är så uppenbart att det är just det de är. Egoism. Helt okej om det bara handlar om dig själv. Men när man inkluderar andra människor i sin verklighet, när andra människor gör uppoffringar, och de fortfarande är blockerade av sin egoism och självömkan. Tragiskt.
Jag trodde att min sista helg i Sverige på länge skulle bestå av att sitta hemma i soffan i leda och rannsaka mig själv och mina val i livet.
På ett mysteriskt sätt blev det inte så.
Träffade en jättegammal kompis som det visade sig att jag hade mer gemensamt med än jag först trodde. Började hos mig... Drog till Skål!, min favoritpub. Träffade sjukt roliga människor. En kille hade varit i Afrika och jobbat, intressanta konversationer om livet.
En av vakterna började prata med mig:
- Where are you from?
- Im from here, Gothenburg.
- Well, why do you speak english then?
- I dont know, I do that sometimes.
Lite skadad.
Vi drog sedan till Dancing Dingo (varför har jag aldrig varit där innan?). Hade sjukt kul faktiskt!
Efterfest hos en sjukt tråkig kille som ville visa upp sin lägenhet, hmm, inte min grej riktigt. Taxi hem.
Hur kommer det sig att när man har hällt i sig alldeles för många drinkar och är ganska aspackad, att man kan ta sig helskinnad hem med minnet intakt, men så fort man kom innanför dörren är det blankt? Tror att jag kom hem nån gång vid 5, men hittade precis min kjol på badrumsgolvet, resten av kläderna hade jag på mig i sängen... Ja... Så kan det gå. Mår väl kanske inte jättebra idag. Men kul hade jag!
Avskedsmiddag hos mamma senare, mysigt.
Hittade denna fina bild. En gång i tiden var detta mig. Nu är det definitivt inte mig. Men kanske i framtiden kan det bli mig. Vacker är den iallafall.
Jag har ändrat min blogg... Bra?
Eftersom att jag har haft ungefär den sämsta dagen i mitt liv, och varit nära att göra nått riktigt dumt, så skall jag nu dricka öl med en vän jag inte har träffat på hur länge som helst.
Vi ses på andra sidan. Dimman, livet efter detta, fantasivärldar. Överallt och ingenstans.
Om jag inte trodde att det fanns en plan för mig, så hade jag lagt mig ner och dött för länge sen.
Men jag tror också på att skapa sig en plan. Livet går inte ut på att vänta (tror jag), det går ut på att leva (hoppas jag).
Någonstans mellan dröm och verklighet, mellan hopp och förtvivlan, så hoppas jag hitta något. Jag vet inte vad, men jag hoppas att det är mening.
För en tillvaro så meningslös som denna, oavsett plan, är inte hur jag vill leva livet.
Jag vill finna ett hem. Och finna en någon. Som inte begränsar mig, som inte får mig att känna att jag lever i ett fängelse, som har egna tankar och idéer och inte bara anammar mina. En någon som jag kan leva ett liv med, inte bara dela det med.
Människor låter sina rädslor begränsa de så mycket. De tror att de är fria, och att de lever sina liv så som de vill leva det. De tror att de vet allt.
Sanningen är en helt annan. Men det spelar ingen roll, så länge de tror på det. För då är de lyckliga. Lyckligt begränsade.
Jag är glad. Egentligen har det varit en riktig skitdag. Men jag är glad ändå.
Jag är irriterad. På världen. På Facebook. Hur kommer det sig att mina vänner antingen är sportfånar, bakandes hemmafruar, eller uttråkade mammor? Själv är jag nämligen helt perfekt och har det mest intressanta livet i världen. Varför stör jag mig? Jag tror att det kan vara så här: Jag är sjukt uttråkad, jag spenderar för mycket tid på Facebook, och jag har helt enkelt inget att störa mig på. Jag borde verkligen skaffa mig ett liv. Eller kanske läsa en bok? Jag skall börja göra det. Det här "jag är ensam-datanörd-filmtittare-krama mig"-livet funkar liksom inte i längden.
Bitter som jag är så tänker jag gnälla lite till. Det är kul med folk som gnäller. Det funkar ju för alla andra.
Jag är så tacksam för att livet har utvecklats sig som det har gjort. Jag vet att ingen tror det, men jag är så tacksam. Jag är så glad att människor jag bryr mig om mår bra, och att människor jag inte bryr mig om lämnar mig ifred. Jag ser så mycket lycka varje dag, folk som gifter sig på jobbet, folk som byter jobb och folk som utvecklas.
Nu till gnället. Det finns andra, icke självständiga människor (syftar inte på någon specifik person), som jag är så glad att jag slipper! Tack!
Kärlek. Och kärlek som dör.
Kärlek gör folk dumma. Gör att de står ut med saker de inte hade gjort i vanliga fall. Men det gör helt fantastiska saker också. Men eftersom vi gnäller just nu så kan vi fokusera på all det negativa.
...
Gjort, och nu släppt det.
Jag är så glad att jag är själv. Dramaqueens, mansbebisar, you name it.
Jag är fortfarande glad. Jätteglad. Jag skall åka till Australien.
Tur att jag skall klippa mig nästa vecka. Jag ser ut som ett troll. Stort, yvigt, trollhår.
Min hud ramlar av också. Hela sängen är full av hudceller. Idag har jag skrubbat bort de och det känns som att jag gått ner ett helt kilo.
Kvällen bjuder på fika med Jackie, för nästa vecka kommer jag ha fullt upp med min halvtid! Jag har börjat läsa lite artiklar i förberedelse, men jag känner att jag kan materialet bra så jag är inte orolig. Men jag tänker vara mer än förberedd och kommer lägga ner tid på det, inte för att jag behöver det egentligen, men jag vill. Denna gången vill jag.
Sedan blir det Australien. Japp. Jag längtar.
I mina lurar spelas just nu Rihanna - S&M från hennes nya album Loud. Jag har sagt det innan, Rihanna står på min lista... Vilken lista kan ni ju själva klura ut.
Många av mina vänner har barn. Eller rättare sagt: "Många av mina gamla vänner har barn".
Överallt på Facebook ser man hur de skriver: "Jag tycker det är så tråkigt att alla mina nuvarande vänner har barn" eller "Nu har man bara vänner kvar som har barn".
Jag har även vänner som alltid tog med sina barn när vi fikade. Det var jättekul! Jag satt och lekte med de och mamman eller pappan fick lite tid att bara slappna av. Hur kul som helst för alla parter.
Men så finns det andra som (jag vet att jag har sagt det innan) tapetserar hela jävla Facebook med bilder. Jag menar inte lägga upp bilder på sina barn, jag menar posta bilder VARJE dag på sin vägg så att det syns på home-sidan.
Så sjukt störande.
Men jag tycker det är konstigt att de undrar vad som hände. Ni blev förbannat tråkiga. Långt ifrån alla. Många som jag känner går fortfarande ut och tar en öl, eller tar en fika, eller vad som helst.
Jag delar gärna deras största händelse i livet... men när de inte kan släppa pratet om hur mycket ungen bajsar, eller hur många timmar det går mellan varje amning... då har vi inte så mycket gemensamt.
Tyvärr.
Jag saknar er. Men när er intelligens hamnar på samma nivå som en ettårings. Well.
På jobbet. Vad gör jag? Jag utforskar Photo Booth. Nu skall jag läsa en artikel inför halvtiden. Jag skall bara hitta nån trevlig musik först. Eller kanske hämta lite kaffe.. Hmm, städa mitt skrivbord?
Jag är förvirrad. Så jag antar att det kommer speglas här också. Men när är jag inte förvirrad?
Efter en skitmorgon gick jag upp och fixade mig. Blå under ögonen. Concealer kanske? Kan verkligen göra underverk. Tog på mig fina kläder. Det hjälpte. Iväg till jobb. Fick inget gjort.
När jag har sådana dagar, då är det ingen bra idé att shoppa, det går alltid för mycket pengar. Men jag tyckte tydligen det kunde behövas. Kom hem 2000 kronor fattigare, men ack så mycket rikare på samma gång.
Jag tänkte, Zara, tja, varför inte? Jag hatar Zara, jag går aldrig in där, men vilken tur! Jag hittade kjolen jag har letat efter hur länge som helst! På damavdelningen? Nej, på "teenager". Helt okej med mig. Vem vill bli vuxen ändå? Dessutom, rea! 99 kronor.
Självklart hittade jag massa annat också. Två par trosor, jag har ju inga rosa eller orangea (bara typ 10 par). 2 tröjor som jag absolut inte behöver, men i ärlighetens namn, vem bryr sig? Leggings är ju alltid bra att ha, och de går ju sönder hela tiden, 3 par.
En keps! Jag älskar den här typen av kepsar, har faktiskt ingen och har letat efter en. 49 kronor.
Mediciner. SUCK! Äntligen har jag ju bokat resan, och kunde nu hämta ut mediciner för 3 månader. Jag önskar så att jag inte behövde äta så många. För det är alltså en stor ICA-kasse som behövs för 3 månader. Men, det kunde varit värre. Jag har 2 ben och 2 armar. Man skall vara tacksam. Nått mer? Nej. Det var dagen som började skit och som slutar lite bättre än skit.
Är det normalt att ha separationsångest från sin psykolog?
Sista gången idag, har gått hos henne i 8 månader. Känns så tomt.
Jag har verkligen lärt mig mycket om mig själv. Alla borde gå i terapi. På riktigt. Att få frågor om sitt känsloliv, från en person som ser allt ur ett annat perspektiv, och som inte dömer dig, har hjälpt mig att förstå vissa aspekter av mig själv.
När hon sammanfattade vår tid tillsammans (snyft) så inser jag vilken resa jag egentligen har gjort. Jag skulle aldrig vilja ha det ogjort, för jag vet inte vem jag hade varit om det inte hade hänt. Jag ser det som en erfarenhet. En fruktansvärd men viktig erfarenhet. Skall försöka bearbeta mig själv mer och inte stänga inne och stänga ute saker som jag tidigare har gjort. Hon gav mig ett viktigt råd som jag skall försöka tänka mer på.
"Det är okej att känna efter. Du behöver inte stänga ute allt så fort du inte gillar dina känslor. Möt dina känslor".
Faktiskt, så känns det som slutet på en era. Slutet på en tid i mitt liv. Men också en början. Kanske början på en ny del av mitt liv. Ett liv där jag lever för mig och inte för andra. Jag tror att det kan bli bra.
Sista gången hos psykologen idag. Jag har ont i magen. Allt snurrar i huvudet. Jag vet inte vad jag skall säga. Livet är så annorlunda nu. Och jag måste gå nu.
Alla skapar sina liv. Oavsett om det handlar om familj, karriär eller kärlek. Jag börjar inse att livet som vuxen, där allas liv börjar falla på plats, är ett ganska ensamt liv. Ensamt tills man skapat ett nytt liv. Jag tror att det är där många i min omgivning är just nu.
Jag pratade om detta med några vänner. Jag kom på att jag tycker vi skall vara ensamma tillsammans. Kan ju vara trevligare än att vara ensam själv. De naiva idéer man hade när man var yngre, om evig vänskap, insåg man ju för länge sedan var helt fel. Men kanske kan man hålla fast vid några.
Har funderat på en annan sak. Hur kan man leva med en människa i mer än ett år, och sen komma på att jag inte har en enda aning om vem den personen är? Bilden jag hade av honom är helt fel. Det får mig att blir väldigt ledsen. Jag har alltid känt att oavsett hur saker har utveklats sig, så har jag alltid varit tacksam för det man har haft. Inget varar för evigt. Såg ett citat som var något sånt här: "Never regret anything that once made you smile". Det sårar mig faktiskt att jag inte vet vem du är. En liten röst inom mig säger mig att det är för att du inte kan hantera smärta. Men en annan röst säger mig att det kanske alltid har varit så.
Jag mår bättre. Tack för antibiotika. När man vaknar på natten och har ont över njurarna så känns det som ett bra tillfälle att börja. Vi har alla våra plågor, men fanns det något jag önskade att jag slapp så är det det. Det gör att jag aldrig kan vara säker när jag är ute och reser, det gör att extrem smärta alltid kan komma när man minst anar det. Vanlig smärta kan jag göra något åt och uthärda, men inte denna smärta. Det är det värsta, att jag inte kan bota mig själv trots att jag vet vad jag behöver.
Det finns några saker som gör att jag inte kan slappna av. Flygbiljetten. Lägenheten.
Måste ta tag i det nu. Ju längre jag är hemma, desto mer uppenbart blir det. Jag kan inte. Jag orkar inte. Jag förmår inte. Det är som att jag är oförmögen att prestera. Hur skall jag klara av detta? Hur i hela världen skall jag klara av det? Tanken blir mer och mer främmande för mig för varje dag. Det skrämmer livet ur mig.
Det finns rädslor, och så finns det rädslor. Min största rädsla är inte att vara ensam. Jag tycker om att vara ensam. Jag kan förlora mig så mycket i mina tankar att jag inte känner mig ensam. Men, att känna mig ensam med en person jag lever med. Det är min största rädsla. Att jag skall känna mig ensam med dig.
Jag vill gråta. Jag vill gråta för människans grymhet. Trots att jag vet att det inte går till så här i verkligheten. Bara vetskapen om att det skulle kunna gå till så här en dag, gör att jag vill gråta.
"Never let me go" är jättevackert gjord. Scenerna är vackra, karaktärerna speciella. Allt gjort med frid kan man säga. Den är lugn, lämnar plats för eftertänksamhet, den är vacker. Men den är absolut fruktansvärd. Det är den hemskaste film jag någonsin har sett. Jag vill bara dö.
Den handlar om människor som klonas efter mindre "lyckade" människor, knarkare, prostituerade, brottslingar. De klonas av en anledning, att när de blir vuxna donera organ till den övriga populationen. Efter vanligtvis 3 donationer dör de, kroppen kan inte leva utan så många vitala organ. De upplever känslor, kärlek, ilska, viljan att fortsätta leva. Men de är födda till ett enda syfte.
Den är fruktansvärd.
Jag tänker på den svarta-börsen marknad som finns med organ idag. Det är inte samma sak. Men jag kan inte förstå mentaliteten att ett människoliv skulle vara mer värt en någon annans. Det gör att jag inte orkar leva. Jag vet att världens plågor inte vilar på mina axlar, men orättvisorna blir bara för många.
Jag tänker på Kina. Där det finns en begränsing på antal barn. Vad många inte känner till är att om en familj får mer än ett barn, ges detta barn inget "födelsenummer". Det innebär att detta barn inte finns. Det har ingen rätt att gå i skolan, ingen rätt att få sjukvård. Självklart är det fortfarande så att man vill ha en pojke. Det är därför det finns så många flickor på barnhem.
Jag förstår syftet med regler, olika kulturer och olika leverne. Men jag önskar bara att alla fick chansen till att känna vad de vill och ha rätten att bestämma över sina egna liv. Men vi är alla slavar under samhället, begränsade av främlingsfientlighet, själviskhet, brist på kärlek och förståelse.
Jag vet, människor pratar inte om sånt här. De låtsas som att det inte finns. Att det inte händer. För att skydda sina egna hjärtan. För att de inte vill känna smärta. Det är därför som allt bara kommer bli värre. I ett samhälle där pengar prioriteras, och man tappar bort sig själv i kommersialism och kapitalism, finns inget utrymme för andra. Det är bara jag, jag jag. Vi, vi, vi.
