Det enda som är annorlunda är ju jag

Idag känner jag mig omotiverad. Väldigt omotiverad. Får inget riktigt att funka idag.
Kanske beror det på den ständiga smärta jag har i min mun? Vet inte vad jag gör när jag sover, men tror att jag ligger och tuggar på kinden eller nått. Ont gör det iallafall. Störande.

Skall försöka flytta om min statistik, men kan inte få det gjort. Funderar på att ta med mig datorn hem och sätta mig. Men varför skulle det gå lättare där?
Jag lovade mig själv att jag skulle försöka se det som ett jobb och inget mer. Men det går liksom inte. Det finns inget annat jag skulle vilja göra, men jag vill liksom inte detta heller. Fattar inte motståndet. Tror att jag blir galen av att sitta stilla så mycket. Längtar tills att jag kan få börja träna igen.

Men då kommer ju nästa problem. Mitt knä gör helt plötsligt asont. Eller plötsligt och plötsligt. Det har gjort ont sedan vi var i Melbourne i början av mars. Vet inte vad som är fel. Men så fort jag böjer på det, sitter på huk eller går i trappor så gör det jätteont. Känns som att något är fel där inne. Inte för att det är något nytt men ändå. Hade ju varit gött om man kunde slippa ha ont. Men har haft ledvärk sedan jag kom hem. Vaknar på natten och har värk i axeln för att jag har legat på den. Behöver väl lite mer plats. 2 personer på en 90säng är ju inte optimalt. Men vad är optimalt i livet?

Jag är inte deppig egentligen. Tycker bara att man väntar och väntar. Nu väntar jag på vädret. Det är ju inte kul att vakna till en grå himmel varje dag. Idag blåser det ju iallafall inte. Och nästa vecka får jag äntligen tillbaka min lägenhet. Frihet! Men deppig, nej. Jag är inte deppig. Men är inte livet bra tråkigt? Fattar inte varför, men ser liksom bara ingen mening med det.

Är så glad att Jason är här med mig och det glädjer mig att komma hem varje dag till honom. Glädjer mig åt att äta middag med familjen varje dag. Glädjer mig åt att göra saker på eftermiddagarna. Och snart är det ju helg igen. Det är bra.

Jag äter bara grönsaker för tillfället. Känner egentligen för att fasta, men pallar inte det när jag jobbar. Har ätit mycket kött på sistone och använde ju inte Visiblin på alla tre månader i Australien och började inte förrän i måndags med det. Mår redan bättre! Känner mig så mycket friare och mer "ren". Kan inte förklara. Det är en skön känsla.

Så ja, inget är perfekt, men allt extremt mycket bättre än i vintras.

Jag tänker mycket. Tänker mycket på personer i mitt liv, och personer som en gång varit i mitt liv. De flesta är jag faktiskt glad att slippa (de som inte längre är där). Men det finns ändå någon form av "irritation" från min sida. Som att det är lite ouppgjort, vilket det är, men har absolut ingen vilja att göra något åt det. Släppa och acceptera.

Har så otroligt fina vänner. Så otroligt fina. Och de betyder så mycket. Jag är lite ledsen att jag inte har varit mig själv under ett och ett halvt år, att jag inte har kunnat vara den Mia som jag har velat vara. Men jag kan ju inte gräva ner mig i det som har varit, och jag kan ju inte heller göra något ogjort. Jag kan bara fokusera på framtiden.

Och mina chefer. Vilka fina människor de har varit. Ställt upp och stöttat, på alla möjliga sätt. Och inte gett upp. Eller det kanske de har, vad vet jag. Men det är inte lätt att hela tiden jobba i motvind, att hela tiden försöka ta igen det som är förlorat. Att känna att man hela tiden måste kompensera. Vilket är omöjligt.

Och jag tänker på alla människor som jag aldrig hörde av mig till. Vänner som gled iväg och det var inte bara mitt fel, men jag gjorde inget åt det. Jag kunde inte. Iallafall kunde jag inte just då. Och nu känns det för sent. Det är inte för sent, det är det aldrig, men jag vill liksom inte längre.

Men det är så konstigt. Man kommer liksom aldrig ikapp. Det är nästan som att man vill radera sitt liv och börja om. På sätt och vis har jag gjort det. Jag påminns ibland bara om att det finns ärr.

Så vad skall man göra? Försöka att inte tänka. Att inte låta sig påverkas för mycket av sina tankar och infall. Men det känns så konstigt att vara tillbaka i det lilla rummet på jobbet. Med samma utsikt, med samma människor, med samma inredning. Det enda som är annorlunda är ju jag. Att jag sitter här varje dag igen. Bara lite mer solbränd, lite smalare, lite tjockare, annan musik i lurarna.
Men vem är jag egentligen? Tillbaka till en Mia som är ganska mycket som innan. Men som har andra minnen, andra erfarenheter, andra känslor.

Annorlunda helt enkelt.