Funderingar 100112

När jag gick i gymnasiet så drog jag mig undan alla andra. Tyckte det var dumma i huvudet som lekte på lektionerna, fjantade sig jämt, pratade om saker jag tyckte det var alldeles för låg nivå på, antingen intelligensmässigt eller djuphetsmässigt. O framförallt satte jag mig över allt skitsnack. Eller så gott det gick iaf. Har ju alltid varit lite för ärlig, men man vill ju inte såra någon.
Tycker att människor kan få vara de de är, o att det är roligare just för att man är olika. Sedan finns det ju som sagt idioter, men de behöver man ju inte beblanda sig med. Som på gymnasiet.

Men jag måste snacka lite skit.
Folk är så urbota dumma i skallen att det är tragiskt. Det är inget nytt, och jag hatar mig själv lite för att jag känner "urgen" att behöva uttrycka detta. Varit inne o läst lite bloggar precis... Suck. Finner inga ord. Folk kan inte stava (jag vet att de kan ha dyslexi, fy o skam på mig), lägger upp de mest egotrippade bilder man kan tänka sig (vilket man absolut inte kan kritisera med tanke på att det är deras egna blogg), är patetiska (för själv har jag ju så himla coolt o meningsfullt liv menar jag) och jag stöööör mig. Varför gör jag det? Ja, bra fråga. Ska lägga av med det.

Eftermiddagen har varit lite knasig. Mått upp o ner. Trött, sjukt trött.

Jag har ju haft problem med mina urinvägar sedan i fredags. Urinträngningar nu. Det luktar så där som det kan göra när man har UVI. Det blir till att köpa hem massa tranbärsjuice. Kan kroppen inte bara lägga av? Orka antibiotika. Orka boka tid. För hundrade gången. E-coli - Ingen E-coli? Trimsulfa? Låg dos eller hög dos?

Nej, men jag skall inte klaga! Förkylningen är mycket bättre!
Laddar för att börja träna igen. Uppehåll nu under upptrappning av nya medicinen. Klarade inte av pressen. Men känner mig bättre. Bara ångest på kvällen nu. Förutom lite ångest när det blir för mycket att göra på jobbet. Men istället för att bryta ihop och få panik som jag gjorde för en månad sedan, så tar jag tag i det och jobbar undan för att få ångesten att släppa. Jag klarar av att fatta det beslutet, handlingskraften har ökat. Men jag är lite sentimental eller vad man skall säga. Man börjar fatta ett o annat. Att jag borde sökt för länge sedan. Troligtvis för väldigt länge sedan. Att alla andra hade rätt. Men jag kunde inte se det. Jag kunde inte se att jag hade problem. Ledsamt. Tror inte att folk som inte har upplevt det förstår. "Vad då inte förstår? Du fattar väl att du mår dåligt?".

Det känns som att vakna upp från en dvala. Som att man har betraktat sig själv utifrån men inte kunnat handla. Det skrämmer mig.