Dagen med stort Å

Lilla Mia sitter i väntrummet. Försöker tänka klart. Försöker intala sig själv att det här klarar du.
Pillar nervöst på sin tumme som redan är ett köttsår.

Läkaren: Hur mår du och hur har det gått?
Mia: Jo, det har gått bra. Det känns som att någon hade stängt in det som var jag i en låda som jag inte kunde öppna själv. Men ångesten känns mer påtaglig nu, innan var den i bakgrunden hela tiden, nu kan jag bryta ihop o gråta och må jättedåligt under mina attacker.
Läkaren: Jag tror att vi höjer dig till 10 mg istället för 5 mg.
Mia tänker: Andas, andas, pilla inte, se inte galen ut, flacka inte med blicken, det går, det går.
Läkaren: Jag skall också remittera dig till KBT. Jag vet att du är mycket intelligent och kunnig inom medicin eftersom du jobbar med det...
Mia tänker: Vad fan gav min intelligens mig mer än förmågan att inse att allt är meningslöst och att livet är skit? Lika bra att vara lyckligt ovetande dumhuvud.
Läkaren: Men det kan vara bra lära sig varför din hjärna säger till dig att du håller på att dö och hur du skall handskas med och bryta de tankarna.
Mia tänker: Andas, det går, andas, sluta se nervös ut, titta henne i ögonen. Cigg o sprit - det är så man handskas med de tankarna. Cigg o sprit. Ge mig. Jag behöver.

Lilla Mia går ut för att gå till vagnen. Vimmelkantig av ångest.
Ner på stan för att träffa Lina o Nina. Shoppar ett par byxor, en t-shirt och en skjorta. Allt blir ju bättre av shopping. Jo, jo, jo.
Fikning och massa mysprat.
På vagnen hem, den kommer till Chalmers. Får svårt att andas när jag inser att minst trettio människor skall in bara genom den dörren som jag sitter bredvid. Allt tjatter och alla människor som bara väller in blir för mycket. Måste ut.