Jag var skitglad igår när jag gick hem från Seven. Klockan kvart över fem på morgonen var jag klar med räkning av kassan... gick glatt ut till vagnen. 38 minuter till nästa vagn. Började traska.
Moppa golvet igår var inte det lättaste. Jag skojar inte när jag säger att jag sopade upp 2 kg grus från golvet. Och hela golvet var en enda stor gegga. Det var jättekul. Men vad gör vi inte för att gamla gummor och gubbstruttar (och små mior) inte skall bryta lårbenshalsen när det är glashalt och hemskt ute...
På vägen hem bubblade hela huvudet med tankar. Visste inte att man kunde ha så många spontana tankar. Blev nästan lite trött på mig själv "men håll käften då skithuvud, jag vill ha lite lugn o ro". Hur glad o sprudlande kan man bli? Sån skillnad. Ingen fattar. Men jag är så förvånad. Har alltid varit så skeptisk till artificiell lycka. Inte längre.
Idag vaknade jag sur. Grinig. Förbannad. Stackars Jonas. Men orka. Kan man inte bara få vara sur? Detta tjafs.
Ikväll fest. Då fan.
Som att komma ut ur en puppa=)
SvaraRaderaSöta du!
Saknar dig -kramar!