Press

Den timman jag är på gymmet varje dag, eller nästan varje dag iallafall, den är fan helig. Det är enda stunden på dagen då jag känner mig normal. Då jag koncentrar mig på mig själv, på att må bra. Då alla andra problem som är högst påträngande dygnets alla andra timmar, inte är lika påträngande, inte lika pockande och ångestframkallande. Jag vill faktiskt inte bli störd då. Jag vill inte bli dragen tillbaka till verkligheten. Men lik förbannat så kan jag inte ens få det. Jävla HORliv om du frågar mig.

I början var jag bara arg, för ilska är ju alltid mitt första svar på allt. Men när man inte ens orkar vara arg, när man känner sig så tömd på energi och uppgivenheten och meningslösheten är så stor. Ja, då blir jag bara ledsen. Och fylls av en tomhet större än allt annat. Jag vet ingen värre känsla. Tomhet.

Och i morgon åker jag till läkarstämman. Det är tänkt att alla doktorander skall göra nått kul på kvällen, typ äta middag ute o ta ett glas vin eller liknande. Jag känner inte för det! Jag vill bara lägga mig i fosterställning och stänga in mig o sova. Men jag vet vilket tjafs det kommer bli, man får ju faktiskt inte vilja vara ensam. Det är ju inte riktigt socialt accepterat.

Konstigt nog, så kan jag tycka att det är när man är med andra människor som man känner sig mest ensam. Att man inte passar in. Men det har jag ju känt hela livet. Men hur kan man gå igenom livet o känna så? Hur kan man trivas bättre i sitt egna mörka o tunga sällskap än andras? Och hur kan någon annan stå ut med en person som är sån?

Hur skall man orka med ett vardagsliv där man måste vara glad och trevlig på jobbet och samtidigt prestera, man måste vara mysig o snäll hemma och samtidigt ha stenkoll på att allt är städat, tvättat o trivsamt. Livet är helt enkelt uppbyggt av press. Alla saker man sedan gör för sig själv som att träna o träffa vänner, blir också press tillslut.

Jag sa ju att det här skulle bli en psykblogg.