När jag var 18 år...

Bröt jag upp från mitt liv. Och mitt liv blev ett mörker. Men ett mörker jag gillade, ett mörker jag strävade efter, ett mörker jag behövde. Jag stängde alla andra ute. Framförallt andra som brydde sig om mig. Jag ville ha ett mörker, där jag kunde vara helt själv, utan att någon skulle fråga vart jag var, eller hur jag mådde, eller varför jag inte åt, eller varför jag inte hade pratat med någon på en vecka förutom när jag skulle be om ett paket Marlboro lights i affären.
Och med tiden blev det bättre, jag började ta kontakt med omvärlden igen, jag började umgås med personer som var lika destruktiva som mig själv, som också tyckte att livet var ett enda stort mörker. Alkohol, cigg och fest bedövade kroppen för stunden. Det man inte ville var att tänka efter. För då kom ångesten. Och den kunde bara avhjälpas med ännu mer alkohol och bedövning. Som Xylocaine för själen. Men man var iallafall inte fast i sitt mörker helt själv, man delade mörkret. Tillslut räckte det inte att dela mörkret, tankarna kom ikapp, och jag insåg att jag inte vill dela mitt mörker, för ingen fattar ju ändå, deras meningslöshet var ogrundad. Jag insåg att de var i mörkret för att de inte hade något annat att göra, inte för att de ville vara där. De kände bara inte till något annat. Min situation var ju en annan. Jag ville vara där, isolera mig från omvärlden, för att jag visste vad som fanns där ute, och för att jag flydde, delvis från mig själv, men framförallt från alla andra.
Så tillslut var jag ensam igen, och gömde mig igen. Jag började umgås med andra som var mer likasinnade, som i förtvivlan över sin egna sjuka hjärna o tillvaro sökte mörkret. Och allt började om. Fast med utgångspunkten att vi måste göra så här för att överleva, för vi klarar inte av verkligheten. Sedan kom tankarna, varför skall vi överleva?
Men sakta, sakta återtog jag livet, och upprätthöll ett sken av normalitet. Sluten som alltid, men spelade ett spel. Och spelet fortsatte. Än idag. Samma mörker, samma tankar, samma isolering, samma utanförskap.

Idag är jag 25. Men uppenbarligen är jag 18 också.