Hur denna hjärna kan vara så totalt instabil förstår jag inte. Är ett ångestvrak och tycker att allt är meningslöst. Om ett par dagar är det säkert över men jag är så trött på aldrig veta om man kommer att vakna och vilja dö.
Ingenting har förändrats från i början av veckan. Eller så har det det.
Bästa vännen har flyttat från Göteborg och Jason jobbar 15 h om dagen. Jag känner mig ensam och uttråkad. Att alla andra har ett liv förutom jag.
Jo, jag inser hur patetiskt det låter. Stackars lilla bortskämda flicka som ligger hemma och gråter och tycker synd om sig själv.
Men jag kan inte hjälpa det. Jag ligger inte hemma och gråter utan aktiverar mig varje dag. Annars skulle jag förgås av tristess och leda.
Söker jobb och tränar. Träffar folk och fikar och promenerar.
Men känslan av meningslöshet försvinner inte. Jag fattar inte vad jag gör här. Det spelar ingen roll vilka människor jag omger mig med, jag blir inte mer stimulerad. Jag behöver nått att brinna för. Och jag brinner inte för något. Det enda jag någonsin har brunnit för är labbet och jag har svårt att se att jag någonsin kommer att känna så för något igen.
Det enda jag brinner för och mår bra av är träningen och en dröm jag hade från när jag var yngre har väckts till liv lite. Jag funderar på att satsa på nått inom fitness, egentligen bara för att jag behöver nått att kämpa för och mot. Bli gyminstruktör kanske? Jag vet inte. Jag är ju ändå på gymmet varje dag.
Denna känsla av meningslöshet är hemsk. Jag vill bara fly landet, det finns inget för mig här, men det finns inget för mig någonstans.
Jag har Jason men det enda han gör är ju att jobba och sova och jag vet inte riktigt vad vi jobbar för? Vi är inte på väg någonstans och jag dör.
- Mia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar