När man var yngre, säg mellan 18-22 kanske, så levde man väldigt i misär mentalt. Allt var liksom jobbigt och man kämpade för att vara vuxen med allt vad det innebär. Man skulle jobba, ha en plan för framtiden, ha den perfekta kroppen och den perfekta pojkvännen, man skulle vara smart, klipsk, rolig och alltid på allt vad som hittades på i umgängeskretsen. Och det var man.
Några skulle ta en öl efter jobbet (vilket alltid slutade i tio öl och att man tog taxi hem klockan 4 på morgonen, om man ens kom hem). Man gjorde det varje gång. Även om man började klockan halv sju på morgonen (vilket jag gjorde). Inga problem. Man var alltid på och all in. Jobbet klarade man av. Man var så klart helt slut, men med lite musik och ett par kaffe så överlevde man. Man kunde till och med ha kul under tiden.
Jag kan verkligen sakna det. Inte själva livet och vem jag var, inte heller personerna jag umgicks med egentligen, utan inställningen. Alltid redo för galenskaper. Alltid redo att gå all in. Alltid redo för allt. Man ville aldrig missa något, man ville alltid vara med, man ville alltid träffa fler roliga människor.
Det är lite annorlunda nu. Allting skall vägas mot varandra. Är det värt det? Hur kommer jag att må imorgon? Har jag råd med detta? Borde jag verkligen? Nu går jag upp i vikt, det är bäst att avstå. Jag kan träffa dem en annan dag. Jag kommer bli så trött...
Vad hände med impulsiviteten? Vad hände med energin? När blev man så "vuxen"?
Jag värdesätter det liv jag lever och de människor jag har i mitt liv, men kan samtidigt känna en tomhet över det som varit. Jag saknar friheten och obundenheten. Jag saknar att se livet som något oseriöst. Att leva som att det inte fanns någon morgondag.
Men det vill jag ju inte. Jag vill inte röka för jag vill må bra. Jag vill inte ha ett skitjobb, jag vill att det ska vara intressant och utvecklande. Det handlar inte längre om mat och pengar så att man klarar sig. Jag vill inte längre åka på en weekend till London, jag vill åka på minst en månads semester till Asien istället. Jag vill inte dejta och flirta med en massa killar, jag vill ha min man och jag bryr mig inte så mycket om alla andra. Jag vill inte känna hundra personer ytligt, jag vill hellre ha nära vänner.
Jag menar inte att jag är en skrynklig gammal kärring som inte har en framtid, men jag har insett att ungdomen är förbi. Visst kan jag fortfarande göra saker, men den där impulsiva tjejen med det konsekvenslösa tänket finns inte riktigt här längre. Det ska finnas en mening med allt nu för tiden.
Jag tror att det till viss del är bra. Men å andra sidan så letar jag efter en mening i allt och i alla sammanhang och hittar jag inte det kan jag inte riktigt unna mig att ha kul. För det är så enkelt som att det saknas mening med det mesta. Jag tror att det får mig att bli en mer negativ människa. Samt bitter. Jag göder en bitterhet genom att tänka igenom alla val jag gör.
Det är ju meningslöst.
