Jag har äntligen läst ut "Eat, pray, love" nu. Jag älskade den. När jag fick höra om den hade jag ingen aning om att den hade filmatiserats. Jag har sett filmen också... Men den är verkligen dålig om man jämför med boken. De har inte bara ändrat på detaljer, de har ändrat stora viktiga händelser och konceptet är inte detsamma.
Boken är dock fantastisk. För mig har det inte varit en bok att läsa ut på en dag, det har tagit lång tid. Den har fått mig att tänka så mycket och mycket av det hon upplever i boken överensstämmer med mina erfarenheter och åsikter. Så för mig var den väldigt intressant.
Den handlar ju om en kvinna som bryter upp sitt liv efter många misslyckade relationer och äktenskap för att hitta sig själv. Först då vet hon vad hon letar efter och hittar därefter mannen som hon bestämmer sig för att leva med. Den handlar dock inte om att hitta kärlek, inte i en man iallafall, utan att hitta kärleken till sig själv, att förlåta sig själv, acceptans. Kärleken till mannen kom under den resans gång.
Jag har tänkt på det så många gånger, att människor försöker hitta den personen som skall göra en hel. Som skall vara den kompletterande DNA-strängen. Jag har aldrig trott på det.
Hur kan du hitta den kompletterande DNA-strängen om du inte vet hur många C och G du har på din sträng? Det är omöjligt. Du måste själv vara hel och känna dig själv innan du vet vad det är du letar efter. För mig iallafall. Det var många år sedan jag kom på det men kom att tänka på det nu igen.
Och gillar du inte det du ser i början, så kommer du aldrig gilla det.
Jag tror att framförallt många kvinnor bedrar sig själva när det gäller det. De flesta människor är oförmögna att förändra grundläggande egenskaper. Dömt att misslyckas.
Ett citat jag fastnade för:
"You are young and beautiful".
"Really? I thought I was old and divorced".
Man kan se så olika saker hos sig själv än vad omvärlden ser. För mig som inte har gått och skuttat på pastellfärgade moln det senaste året, kändes det väldigt slående.
Nu har jag börjat läsa:
Det är en sann berättelse om en australiensare (författaren) som rymmer från ett fängelse i Australien. Han hamnar till slut i Indien. Jag har bara läst två kapitell men är helt fast. Sånt driv i texten. Intressanta karaktärer.
Den gestaltar på ett väldigt intressant sätt vad människor tycker är viktigt i livet. Frihet sa huvudpersonen, av given anledning. Han sa något sånt här: 'Livet är ett fängelse och det kan gestaltas som helvetet. Men vetskapen att det inte finns någon himmel, är minst lika illa'.
Men det fanns ju en himmel, för han rymde ju. Men befann sig på sätt och vis i ett nytt fängelse, livet på flykt, en man utan frihet ändå.
Man är alltid slav under nått känns det som. Samhället, regler, pengar, människor.
Så fort man undkommer ett fängelse börjar ett nytt. Frihet är nog väldigt frånvarande.
Men åter igen, frihet är något relativt om man tänker på alla människor som lever under förtryck, i fattigdom och som är förslavade på ett eller annat sätt.
Man ser mycket skit här. Fattiga, handikappade människor som blir tillstuckna 10 eller 20 rupies (motsvarande 1,5-3 SEK) av turister. Jag förstår att de vill hjälpa men jag kan inte låta bli att känna att de köper bort sitt dåliga samvete för en spottstyver.
Jag vill göra mer. Det är väl därför jag sitter och pratar med folk ibland. Behandlar de som människor, inte som någon man kan ge 2 kronor för att de skall lämna en i fred.
Mia
