Hjältar och hjältinnor

Det sägs att allt är relativt. Att alla olyckor man genomlever upplevs ungefär lika jobbiga, för olika människor. Skillnaden är bara att vissa blir torterade i tredje världen, andra tvingas lämna bort sina barn, andra blir rullstolsbundna etc. Men jag undrar. Är det så att livet erbjuder det motstånd människan är menad att klara av?

Det finns en människa i min närhet som jag tycker fått uppleva tillräckligt mycket. Som jag tycker förtjänar att vara lycklig, få må bra, äntligen kunna få njuta av livet.

Efter år av kämpande. Det finns ingen människa jag ser upp till mer. Om jag blir hälften så stark, hälften så kärleksfull, hälften så osjälvisk - så är det tillräckligt för att kunna känna äkta tacksamhet.

Jag har ofta undrat om det finns människor som är menade att finnas till för andra. För att de andra skall må bättre. Eller få de att kunna känna ödmjukhet, medlidande, tacksamhet över livet och vad det har att erbjuda. Men jag tvivlar på människans förmåga över lag att känna dessa känslor. Men jag har inga högre tankar eller hopp om mänskligheten. Det är en hård och kärlekslös värld, medlidandet för andra människor tycks obefintligt.

Hur många människor tänker inte när de ser en hemlös/kanske alkoholiserad/illaluktande person: "Kom inte hit, du har bara dig själv att skylla, jag tycker inte synd om dig, jag föraktar dig".

Det må så vara att vi alla har olika vägar att gå, olika syften. Eller inte, men det kan jag inte tro på. Då hade jag tagit livet av mig med en gång.

Men är det för mycket begärt att kunna hoppas på att livet har mer att ge än ett evigt upprepande av prövningar?

Min största förebild i mitt liv är min mamma. Min hjälte.