Att resa ensam

Förstår egentligen inte varför jag på kvällen när jag inte kan sova får så mycket tankar. Det är en speciell sorts tankar som ofta är existentiella. Det är som att ha gått i terapi ett tag och sen blicka tillbaka och inse hur man har utvecklats.

Jag tänker ofta att det här måste jag skriva ner men tänder jag lampan blir jag pigg och meningen är ju att jag ska sova. Därför blir det aldrig nedskrivet och på morgon har jag glömt bort dessa tankar.

Jag vet inte hur, men helt plötsligt kom jag och tänka på en man som jag träffade i Hong Kong. Vi träffades på flygplatsen och hade sällskap in till stan. På bussen började vi prata mer och det tog inte många minuter innan vi satt i djupa samtal om livet, depressioner, hans exfru, mina drömmar, hans liv etc. Han berättade för mig att han hade skrivit en bok som skulle filmatiseras och att det på något sätt var hans livsverk.

Just då, kände jag mig väldigt ensam och ute på djupt vatten. Jag visste att jag tog en chansning som åkte till Australien men någon gång måste man ta ställning till om man ska följa sitt eget hjärta eller om man ska lyssna på alla andra.

Men när jag träffade denna man insåg jag att det är därför jag reser. För alla möten. De är så viktiga och ger mig mening. Och mening kan jag bara hitta när jag följer mitt hjärta.

Därför tänker jag på denna amerikanska, äldre man som jag aldrig kommer att träffa igen men som ändå har satt avtryck i mitt liv.

Nu ska jag sova om jag kan. Tack och hej.

- Mia