Jag älskar att sitta och titta på människor. Hur de uppför sig, hur de interagerar med varandra, olika roller i ett sällskap. Kolla på ett par och titta på mannen och kvinnan, titta på vad de tittar på.
Satt på bussen hem från bion förut. Nykter, halv tolv på kvällen. Vissa var på väg hem, andra var på väg ut till krogen. Tittade på ett gäng tjejer. Unga, kanske 18-20. Inget speciellt egentligen, ganska smala, blonda, men såg ut som alla andra, fanns inget egentligen som tilltalade mig. Absolut inte fula, men bara inget intressant. Jag tyckte lite synd om de faktiskt. Kortaste kjolar jag sett. De hade inga rumpor för de var så smala, men så sjukt kort att om de hade haft en rumpa hade den synts. Ena tjejen hade på sig en genomskinlig finmaskig tröja med bara BH under.
Alla på hela bussen tittade på de. De gick liksom inte att låta bli. Jag fattar inte riktigt. Vill man inte lämna något till fantasin? Det är ju inte ens snyggt, vissa killar tycker nog det kanske, men jag tvivlar på att det är någon kille som har något innanför skallbenet som skulle vilja ha något seriöst med en sådan tjej. Jag tyckte lite synd om de faktiskt. Jag hoppas de hittar vad de söker. När blev idealet att se ut som en working girl? Visst att avklätt är modernt, men att helt sakna stil?
Jag satt i mitten av bussen och längre fram hörde jag några killar prata engelska, jag tyckte det lät som att en bröt på tyska. Såg ganska skabbig ut, jeans etc. Pratade om skillnader i samhällen och syn på olika saker. Lät intressant. Tänkte hur jag gör när jag är ute och reser. Vilka människor jag närmar mig och inte närmar mig. Vilka som fångar mitt intresse. Kom fram till en hemsk sak. Jag är sjukt ytlig. Jag trodde inte att jag var det. Men jag är det.
Ju konstigare en människa ser ut, desto större chans att den är intressant. Det är nog så jag tänker.
Jag skulle inte få för mig att gå fram till en supersminkad tjej med högklackat. Eller en kille med skjorta och backslick.
Dessa bilder är från Mexico. Jag o Lois ligger i hängmattan som vanligt. Vi blir omringade av de tråkigaste killar man kan tänka sig. Man borde ju ha fattat när man såg de. Har aldrig träffat drygare människor.
Jag funderar ju på att resa själv, vara borta ett halvår. Funderade på vilken sorts människor jag skulle söka mig till, och kom fram till att ju mer bohem desto bättre. Utan tvekan. De har jag haft mest kul med. Konstigt ändå.
Fattar inte hur man kan träffa så mycket fantastiska människor som jag har gjort. Möten. Riktiga möten. Fulla av glädje. Fulla av utbyte. Fulla av hjärta och själ.
Denna tjej var helt fantastisk. Ett år yngre än mig. Hade en dotter. Hamnade i de djupaste diskussioner om livet med henne. Vi talade om allt. Hon finns kvar i mitt hjärta. Så öppen, lycklig, miserabel. Allt på samma gång.
Jag längtar ut. Min själ vill ut. Jag vet inte hur länge jag kan hålla mig kvar här. Måste ha frihet. Jag har ingen frihet här. Jag måste bort. Jag hade nog passat bättre med hippisarna på 60 och 70-talet. Fast då hade jag nog stört mig på att alla gjorde saker bara för sakens skull. Man skulle vara annorlunda, alltså såg man till att vara det.
Vissa saker gör man för sin egen skull. Andra saker gör man för andras skull. Och ibland är man bara. Det går inte att ändra på.
