Disputationstankar

Att disputera är nog något av det största man gör i livet. Där man öppet blir utfrågad och ifrågasatt, granskad och bedömd.
Så klart har man många tankar och funderingar innan, vissa frågor som man hoppas att man inte får och vissa andra som man förbereder svar på i hjärnan innan.

Talade med några idag som redan har disputerat, nyligen och för ett tag sedan. De sa just det att de där frågorna som man parerar sig emot, de där detaljerna som man kanske själv var osäker på och de där svaren och formuleringarna som man grubblar och tänker på under natten innan - oftast inte kommer.

De dubbla känslorna över det. Att vilja svara på de 'svåra frågorna' för att man förberett sig på det. Och att vilja visa att 'jag kan det, jag har tänkt på det'. Och sedan lättnaden efteråt, det där man mått så dåligt över var plötsligt borta. Men samtidigt känslan av att inte ha fått visa allt, att vara ofullständig.

Men det hänger ju inte bara på en själv, man måste också få bra frågor. Jobbigt om man inte får det, som idag. Att opponenten mest sitter och pratar och man fattar inte riktigt vad frågan var. Vet faktiskt inte hur jag hade tacklat det om det var jag. L skötte det utmärkt men undrade nog också när de 'riktiga' frågorna skulle komma.
Men å andra sidan, vid en riktigt bra avhandling behövs kanske inte så många frågor:)

Och i mån är det fest! Ska bli jättekul att fira lille L som har varit så duktig!!

- Mia